I vanliga fall brukar mina skånska vänner prata om alla snödroppar och all vår de har, i motsats till oss i Stockholm till exempel.

I dag var jag i Malmö. Huva så kallt det var! Och vad mycket snö! Så har jag aldrig sett Skåne förut. Inte en krokus i sikte!

Bilden tagen på väg från Sturup i morse. För övrigt verkar det omöjligt att komma i tid just nu oavsett transportsätt. Förra veckans tågresa till Göteborg var en rysare, i morse var planet till Malmö försenat en timme. Håhåjaja.

I helgen var jag på bio tillsammans med familjens större mannagryn som är lite över 5 år nu. Vi såg ”Linnea i målarens trädgård” som handlar om lilla Linnea som tillsammans med sin vän och granne Blomkvist (pensionerad trädgårdsmästare) åker till Paris och besöker Monets trädgård i Giverny. Jag har både läst boken och sett filmen flera gånger förut, det är en favorit. Dessutom har jag haft glädjen att besöka trädgården på riktigt också. Men det var inte förrän vid mitt tredje besök i Paris som jag fattade att det varken var långt eller svårt att komma dit.

När jag kom dit var det september och en hel del var överblommat, krassegången var mest grön och de flesta blommorna var i gula toner, vilket inte riktigt är det jag tycker bäst om. Men det var förstås en upplevelse ändå! Näckrosdammen med den gröna båten och japanska bron som är helt överväxt av blåregn. Monets fina hus där allt ser ut som när han och hans stora familj levde där.

Vid de tidigare parisbesöken har jag besökt muséerna där mycket av Monet finns – Marmottan som har många fina tavlor och framför allt Orangerimuséet där de stora näckrosmålningarna finns. Men som sagt besöket i själva trädgården dröjde.

Nu ska jag åka till Paris igen, i början på april den här gången och jag ser fram emot våren både i Paris och i Monets trädgård.

Och nu efter att ha sett filmen igen så börjar jag längta på allvar…

Jag har ju en del upplevelser från tågresor, det är inte så lätt att ta sig fram i dessa dagar. Det är kanske inte lättare med bil? Fördelen med tåg är ju alla fall att man slipper skotta fram det, skrapa rutor och allt som hör till (jag har haft bil…).

I fredags var jag med en kollega i Farsta där vi hittade nedanstående ekipage på parkeringen. Man får bara stå gratis i tre timmar, sen måste man betala. Jag undrar hur han hade gjort? Bara gett upp?

Häromdagen kom det! Det som jag känner som det första vårtecknet. Weibulls annons om krukväxtsticklingar fanns i tidningen igen. Varje år tar jag mig dit för att köpa några små sköra krukväxt-wannabes, planterar om och vattnar. Så småningom slarvar jag så de överlever sällan så länge tyvärr. Krukväxter är liksom inte samma sak som rosor och annat som växer i trädgården. Den stora skillnaden är antagligen att de är helt beroende av mig…

Så nu är det dags igen! Iväg för att köpa klockmalva (det gör jag varje år…) helst i vitt eller rosa! Kanske en liten kaffeplanta eller hibiskus? Eller kanske nåt jag aldrig provat? Man kanske ska vara lite wild-and-crazy?

Vår!!!!!

Som den uppmärksamme läsaren redan vet, så tillbringar jag en del tid på tåg mellan olika platser i Sverige. Gårdagen var inget undantag. Då var jag i Göteborg och tågen var försenade och kalla.

Jag fick vänta länge på Göteborgs central och snön yrde in genom dörrarna. Därute vid perrongen ville jag inte vänta, jag kände mig genomfrusen. Medan jag stod där och väntade och försökte dra upp sjalen lite till, kom jag att tänka på Lotten.

De av er som läst Fogelströms stad-serie vet vem Lotten var, numera är det en av de små färjorna som transporterar människor över Hammarby sjö (den andra heter Emelie, efter Lottens dotter), mellan den numera tjusiga kajen på Söder till den ännu tjusigare Hammarby sjöstad.

Lotten levde på Södermalm i Stockholm i kyla och fattigdom i slutet av 1800-talet, de slet och svalt utan att kunna hoppas på så mycket bättre. Hon tvättade nere vid Hammarby sjö, på vintern hackade de hål i isen så att det gick att tvätta. När jag kom hem blev jag tvungen att leta upp avsnittet med hur hon hade det på jobbet.

” Hon gick ibland mitt i natten, vid tvåtiden, han kunde höra hur dragkärran skramlade över grändens ojämnheter. Med kärran forslade hon tvätt till bykstugan, sedan låg hon vid klappbryggan intill hamnen och sköljde. Händerna sprack av det iskalla vattnet, hon fick smeta in dem med fett och linda trasor omkring de få timmar hon var overksam.” (ur Mina drömmars stad)

Om ni inte läst böckerna, gör det! Ibland är det bra med lite perspektiv.

Följande märkliga föremål siktade jag i dag i Örebro! Vet inte om det just startat eller skulle till att landa!

För övrigt var det kallt. Hemresan en plåga med två timmar i ett kallt tåg. Snorig är jag också, så jag var ju lite ruggig redan från början. Tänk om jag hade haft ett varmt badkar att krypa ner i!!!  Nu får jag nöja mig med en filt och en kopp te. I morgon åker jag till Göteborg, hoppas att det är varmare på det tåget i alla fall. Det känns som om det dröjer länge till våren, men i dag fick jag i alla fall ett nyhetsbrev från trädgårdsmässan. Det kändes nästan overkligt!

På förekommen anledning (som det brukar heta) – vår barndoms lovikkavantar uppfanns av den här ljuvliga damen i byn Lovikka i Tornedalen.

Men det var kanske din mamma, mormor eller farmor som stickade dina förstås.

Mer om Lovikka och vantarna går att läsa här: http://lovikka.junosuando.net/erikaa2.htm

Så heter det på nysvenska tror jag, när man plötsligt förflyttas bakåt i tiden. Det kan vara som den berömda madeleinekakan, ni vet den som författaren Marcel Proust bet i och plötsligt kom ihåg sin barndom. ”På spaning efter den tid som flytt” i sju band…

Dem har jag inte läst men det vore verkligen nåt att bita i … ;O)

Så tjusigt vill jag väl inte beskriva det här, men i ett butiksfönster på Hornsgatan här i Stockholm fanns plötsligt mitt tefat! Det är inte mitt förstås för det står Roger Persson på det, och jag vill minnas att mitt var mer blågrönt. Men ändå! En snabb förflyttning skedde till den där backen vid skolan där jag åkte. Minns ljudet för det var i plåt, hur det lät när det landade. Hur jag kavade uppför den där backen igen med tefatet skramlande mot benet. Minns känslan i handen av läderremmen som var handtag och jag fick nästan titta efter för att se om jag hade en tjock yllevante på mig, med snöklumpar som fastnat i garnet.

Det hade jag inte. Men det var nära.

Nu är det helg och då ska man ju ha städat lite, eller i alla fall tagit fram dammsugaren ett varv. Konstigt – men jag har alltid sätt att hitta på något annat i stället. Nu är det ju bara jag som städar här, så det är ett mycket tillfälligt uppskov men det hjälper inte. Det finns alltid roligare saker att göra.

I dag har jag varit på bio med en liten kamrat, snart tre. Vi såg Lilla spöket Laban och det var en höjdarrulle enades vi om efteråt.

Städningen är alltså kvar och det ska ju nästan bli spännande att se vad jag hittar på i morgon.

Min dotter köpte en söt liten tavla för en tid sedan och jag måste säga att budskapet tilltalar mig…

Jag höll en utbildning i dag för en grupp män i olika åldrar. En av dem hade sin hund med på jobbet. När jag startat upp mitt bildspel och börjat prata så kom vovve och hoppade upp i stolen bredvid mig. (Ingen vill ju sitta närmast fröken, så den var förstås ledig)

När jag undrade om han hade några frågor så såg han bara oändligt vemodigt och lite uppgivet på mig. Efter en stund började han klippa med ögonlocken så jag tittade på honom och undrade om han tyckte att det var tråkigt, men han orkade bara blänga lite trött tillbaka. När informationen var över och jag pratat färdigt hade han lagt sig tillrätta i stolen och somnat. Jag kände mig som en oerhört fängslande och inspirerande lärare…

Trots det tycker jag nog att han var en av mina charmigare elever.