När jag besökte det fina lilla B&B-boendet på Runmarö för några år sedan beundrade jag förstås alla vackra rosor. Jag gillade bland annat den vackra ”Splendens” och fick en gren av värden för att försöka själv. Den rotade sig fint men sen hade jag nog för bråttom med att plantera ut den, efter vintern var den spårlöst borta. (Om du vill läsa om det besöket klickar du här)
Men när jag något år senare hittade samma ros i Zetas reahörna slog jag till. Drömmen var ju att den skulle bädda in min lilla stuga i skönhet. Förra sommaren blåste den ner, med hjälp av kolonigranne och kratta lyckades vi få hela grenpaketet upp på taket igen. Tittar man noga på bilden kan man också se grenar som är avklippta men hänger kvar och torkat. Vid mitt försök i våras att tukta den något, kunde jag inte dra bort det jag klippt utan jag fastnade i den extremt taggiga rosen och landade i rabatten – jag fick ge upp (och kravla mig upp).
Nu blommar den igen och är så där vacker som jag minns den från Runmarö, men så mycket doft tycker jag inte att den har. Nu har den så väldoftande sällskap så bristen är lätt att överse med. Den är så stor nu att den hänger ner på andra sidan taket och nuddar marken.
Två bilder lägger jag in här, lägg gärna märke till humlan som är en linslus på bild ett…
På dina bilder kan jag i alla fall med hjälp av min fantasi föreställa mig att dom borde dofta förföriskt!