Moddigt och isigt på alla trottoarer, istappar och snö som rasar från taken – det är inte roligt att vara fotgängare i stan så här års.

Men trots ett grådisigt Stockholm så blev det en längre promenad i dag längs lite fria stråk och kajer där man kanske inte får något i huvudet, från Skanstull till Fridhemsplan och lite till. Det såg inte så inbjudande ut att åka båt, änder och sothöns såg frusna ut. Fy vad kallt det ska vara att simma omkring i vattnet och gå runt barfota på isen…

Jag har ju en del upplevelser från tågresor, det är inte så lätt att ta sig fram i dessa dagar. Det är kanske inte lättare med bil? Fördelen med tåg är ju alla fall att man slipper skotta fram det, skrapa rutor och allt som hör till (jag har haft bil…).

I fredags var jag med en kollega i Farsta där vi hittade nedanstående ekipage på parkeringen. Man får bara stå gratis i tre timmar, sen måste man betala. Jag undrar hur han hade gjort? Bara gett upp?

Så heter det på nysvenska tror jag, när man plötsligt förflyttas bakåt i tiden. Det kan vara som den berömda madeleinekakan, ni vet den som författaren Marcel Proust bet i och plötsligt kom ihåg sin barndom. ”På spaning efter den tid som flytt” i sju band…

Dem har jag inte läst men det vore verkligen nåt att bita i … ;O)

Så tjusigt vill jag väl inte beskriva det här, men i ett butiksfönster på Hornsgatan här i Stockholm fanns plötsligt mitt tefat! Det är inte mitt förstås för det står Roger Persson på det, och jag vill minnas att mitt var mer blågrönt. Men ändå! En snabb förflyttning skedde till den där backen vid skolan där jag åkte. Minns ljudet för det var i plåt, hur det lät när det landade. Hur jag kavade uppför den där backen igen med tefatet skramlande mot benet. Minns känslan i handen av läderremmen som var handtag och jag fick nästan titta efter för att se om jag hade en tjock yllevante på mig, med snöklumpar som fastnat i garnet.

Det hade jag inte. Men det var nära.

Frestelsernas frestelse står där i fönstret hos sockerbagaren på gatan intill min. Jag har sett dem några dagar nu. Iförda vit fluffig grädde och elegant pudrade med florsocker. Små och stora, wienervariant och den allra godaste – karlsbader!

Men än håller jag stånd! Än så länge trycker jag bara näsan mot glaset och härdar min svaga karaktär.

Den 16 februari är det fettisdag och då tänker jag slå till! Men bara en! Beach-10 närmar sig med stormsteg (hoppas jag!)

Ack ja.

Eller ganska många. Här hänger de över Kungsgatan i Stockholm. (Fotat med mobilen så kvalitén blev väl inte den bästa).  Det är ganska fint och lyser upp i mörkret. Annars har all snö förstås lyst upp de senaste dagarna.

I dag har jag åkt pulka, det var roligt och många år sen sist. I morgon en julmarknad i det mindre formatet – rapport kommer!

Det är lite härligt tycker jag, när blomsteraffärerna flyttar ut en bit på trottoaren. Glada färger och inspiration. I alla fall jag blir väldigt sugen att köpa med mig något hem och det är förstås meningen. Fast det är kanske svårt för synskadade? Men de måste ha ett elände i alla fall, jag är väldigt imponerad av hur de klarar att ta sig fram på stan, ensamma i tunnelbanan bland annat.

Men – för mig som ser – de höjer humöret, fast det känns lite för tidigt med tulpaner, det är mer vårblommor, jag är mest sugen på julrosor nu !

Tog en lång promenad i dag i solskenet. Genom Vitabergsparken ner till huset där jag bodde i mitten på 70-talet – det kändes väldigt länge sen. Och det är det ju också, ett annat liv. Tog ett varv förbi det lilla ekotemplet som ligger högt i parken med fin utsikt. Nyrenoverat härom året med en skylt om att vi ska vara rädda om det. Tyvärr är inte alla läskunniga, det var nerklottrat…

Ner längs kajen och suktade lite efter lägenheterna där, trots mina 25 år i kö kommer jag inte ens med på visningarna när något blir ledigt, men drömma lite kan man ju.

Avslutade förbi kollitotten där det allra mesta nu är visset – men New Dawn kämpar tappert vidare, den 21 november!

Man måste beundra livsviljan!

Ut i det grå! Det är ju inte kallt – bara grått! En långpromenad med färja över till Djurgården. Över 12.000 steg på min stegräknare.

Och det måste ju vara bra särskilt som jag inte kunde motstå en kardemummabulle hos Flickorna Helin och Voltaire vid Skånska gruvan. På väg därifrån såg vi stora fåglar i träden, med lite fantasi såg det ut som gamar som satt där och väntade, men när de sträckte på halsen såg vi att det var hägrar som förirrat sig lite, de brukar finnas lite längre bort i vanliga fall.

På Äppelfabriken? Jo, det är klart jag gjorde det, hur skulle jag kunna låta bli? Några vackra, goda Åkeröäpplen – det är inte så ofta man kan köpa dem. En rosenröd äppelcidervinäger med hallon och en gyllene äppelgelé med Calvados. Och bara det faktum att det står vilket äpple det är gjort av, så härligt. Så vackra att jag vet inte när jag ska äta upp dem!

Men det löser sig nog…

Det är inte bara på Österlen och hemma hos familjen Mandelman som såna som jag kan sitta och njuta (och vara avundsjuka).

Det finns på närmare håll också… Efter att ha tänt ljus för dem som inte är med oss längre, gjorde vi en liten utflykt till Äppelfabriken som ligger nära Hilleshögs kyrka på Färingsö. Där har Isac (Katharina Ångström) med familj startat verksamhet på Wiksund, med café och butik. Isac besökte jag på Boo trädgård för några år sen när hon drev den som ett litet Rosendal. Numera finns hon alltså på Wiksund och håller kurser och kokar äppelgelé och annat gott! Klicka här för att läsa mer. Det var ett riktigt litet paradis! Med te och äppelkaka i växthuset blev det en stund att njuta av. Tack bror som körde bil, för annars hade jag inte kommit dit! Fast i sommar ska jag nog ta bussen en dag…