Snart…

Snart kommer alla rosor att slå ut i Kollitotten. I år blir det rekord tror jag och du som hittat hit kommer antagligen att bli less på alla rosenbilder.

Bland de första att visa färg i år är mossrosen Salet. Den är en riktig favorit, dels för att knopparna är så himla fina tycker jag, dels för att den doftar fantastiskt och dels för att hon faktiskt remonterar och blommar igen.

Härlig färg dessutom och lite intressant med mossan som täcker knopparna och grenarna. Finns det något mer man kan önska av en ros? Möjligen att hon var lite mindre taggig…

salet

Doftkort

Tänk om det gick att dela med sig av dofter här via nätet. Då skulle jag nog välja den här. Schersmin som är den första blommande doft jag minns från min barndom tror jag.

Nu börjar de stora buskarna slå ut i Kollitotten, de står mittemot varandra på en varsin sida av trädgården eftersom jag tänkte att det liksom skulle bli ”korsdrag” av den härliga doften.

Det är mycket som doftar gott nu, kaprifolen som tyvärr snart blommat över och blåregnet som också har en fantastisk doft. Och tänk – snart kommer rosorna!

nu

Kom rosor och akvileja

Rosorna är på ingång kan man säga. Trots att min stora Splendens som täckte taket så fint blåste ner i stormen tidigare i veckan. Med hjälp av vänner och krattor kom den så småningom upp igen. Inte lika vackert som förut men ändå.

Aklejorna däremot blommar som allra vackrast just nu. De frösår sig och blir fler och fler i olika former och färger.

Lustigt det där med ”ogräs” dit räknar jag maskrosor och kirskål förstås, och en del annat som jag inte riktigt vet namnet på. Jo, hundrova är det visst som klättrar i schersminen varje år.

Men akleja, förgätmigej och fingerborgsblommor räknar jag inte dit, trots att de också sprider sig och blir fler och fler, de är alltid välkomna.

Här lite smakprov på några akvilejor i Kollitotten.

akl1 akl2  akl3

Pionkaffe

Om du är någon av de tappra som läst min blogg under åren, så har du kanske redan hört talas om pionen som jag adopterade bort.

Ifall du inte har det : En buskpion som jag köpte när jag hade trädgård och när jag sedan flyttade efter några år inte kunde lämna kvar. Jag tog med den till det nya boendet där den fick stå i en ”allmän” rabatt och riskerade att bli nersprungen av glada barn, så när jag tre år senare flyttade därifrån fick den följa med igen. Eftersom jag inte hade tillgång till trädgård alls då, så ringde jag en god vän och bad henne vara fostermor så länge. När jag sedan fick en egen trädgård igen trivdes den så bra och hade vuxit sig så stor så den fick stanna kvar och adopteras.

Varje år blir jag därför bjuden på pionkaffe när den blommar, i år med över 50 knoppar. Den är nu över 2 meter hög och lika vid och vi räknade ut att den stått på sin plats i 18 år och därför är ca 25 år totalt.

Här kommer bilder på den och på min köksbordsbukett som glatt mig i flera dagar nu. Söder syrenblommar överallt! Titta gärna in hos Slottsträdgårdsmästaren och se mer södersyrener.

pion syr

 

Tämjda hallon

Alla hallon som jag planterade härom året – oj vad de växer! Över alla bräddar och dyker upp lite överallt, de verkar trivas…

I ett försök att tämja dem lite grann (det är vilda hallon från början) så köpte jag likadana hallonstöd som jag sett hos en vän i en annan koloniförening.

Hon hade ritat och funderat och den ritningen fick jag låna och beställde hos samma smed. Det blev jättebra hos mig också!

I öglorna som syns på bilden kan man dra snören förstås, jag hade armeringsjärn så jag trädde i dem, det blev stadigt och bra.

Jag är nöjd – majoriteten av alla hallon är nu inburade, de övriga får jag väl ta hand om på annat sätt.

hallon

 

 

Ruggigt väder

I går var jag i Vinterviken och hälsade på. Då fick jag med mig några liljekonvaljer som var på rymmen och behövde tas bort.

I dag skulle de förstås planteras i Kollitotten. Det blev ett hastigt besök. 5 minuter för att ta bort lite maskrosor – 5 minuter regn – 5 minuter gräva plats för konvaljerna – 5 minuter regn osv.

Ibland är det extra skönt att ha en liten stuga att gå in i och värma sig en kopp te.

Nu är konvaljerna på plats och jag hoppas att de kommer att trivas. Liljekonvaljer har en lite speciell plats i mitt hjärta sen jag var liten och bodde i Gästrikland, det är ju landskapsblomman.

Dessutom hade vi en liten förvildad körsbärslund i den stora trädgården där det växte liljekonvaljer och jag plockade buketter. En fin doft tycker jag fortfarande.

Ni ska slippa se en liten nysatt konvaljstjälk här, istället en bild på årets första klematis, det kommer snart fler…

tekoppklematis

Nu är det gott att leva…

Nu börjar sommaren på riktigt! Nu blommar fruktträden och magnoliorna i vår kolonihage och snart slår syrenerna ut. Det är så vackert att man blir tårögd.

Borde naturligtvis sitta därnere på en stol hela tiden och se när allt händer. Pionerna har sträckt på sig flera centimetrar när jag är hemma och sover.

Till och med tulpanerna i rött och gult är fina, jag har inte satt dem själv och de blir fler för varje år.

Jag börjar tro att tulpaner återgår till sitt ursprung efter något år. Man sätter nåt vackert ljusrosa med fyllda blommor – så ser det ut första året sen dyker det upp en enkel knallröd istället.

Nåja. Mitt lilla plommonträd som jag tror ska gå under när som helst, hänger med och blommar vackert i år också!

IMG_3224

 

Vårbruk

Nu har våren kommit på riktigt i Stockholm. Fåglarna sjunger, scillan blommar och kirskålen är på väg upp!

Lite annat är på väg upp också i ärlighetens namn men kirsen är snabb! Striden har börjat, precis som alla andra år. Om kirsen fått fäste (och det hade den verkligen i min lott, blommade så vackert första året) så blir man nog aldrig av med den, tvingas jag konstatera efter 14 år i Kollitotten. Om man inte vill flygbespruta hela området eller täcka min och grannarnas lotter i svart plast några år. Det vill man inte.

Fast tipset jag fick när jag intervjuade trädgårdsmästaren på Rosendal om att hyra in en gris av lantras (Linderöd) skulle man tagit fasta på första året. Det hade gjort susen.

En av de få växter som fanns i Kollitotten från början är rabarber, nu är den också på väg upp – vackert omringad av den lika ursprungliga kirsen som synes.

Vårbruket brukar bestå av kompost också. När rabatten är rensad så skottar jag ut prima kompostjord, jag har en sån där grön kompostbehållare och det fungerar bra, i år tänkte jag försöka tömma den helt och liksom börja om.

Och då fick jag se att det minsann inte bara var gamla växtrester som fanns där utan även ett par fräscha tulpaner!

Nu är frågan – ska dessa försiktigt grävas fram ur komposten och planteras någon annan stans, eller ska komposten få vila till tulpanerna blommat över på sin valda plats…

rabarber kompost

Kan det vara våren?

För det är ju lite tidigt, törs man hoppas på att våren verkligen kommit redan? Jag är så sugen på att börja röja undan allt gammalt och visset men jag är lite rädd för att det fortfarande kan bli kallt igen.

Det blommar krokus i min kollitott, men snödropparna som det fanns så många av från början blir bara färre för varje år som går. Jag måste nog börja stödplantera.

Kaninerna har varit på besök kan man se av alla högar med små torra kulor, men i år tror jag inte att de gnagt så mycket. Inget som syns direkt i alla fall.

Koltrasten sjunger i den svala vårkvällen, solen dröjer sig kvar längre och längre.

Nu är det gott att leva!

krokus

Ett nytt år

Inte märker man när det gamla året går över i ett nytt. Möjligen kan man förstå det på alla raketer och smällare som ger mig en känsla av att kriget kommit. Åren går sömlöst över i nya år, våren man ständigt längtar efter (i alla fall jag) kommer snällt den också, ibland tidigt och ibland så sent att man får lust att gå ut och hacka bort snön för att försöka hjälpa till.

Så nu väntar jag på våren igen fast det knappt blivit vinter här i Stockholm, några minusgrader har det varit och lite snö som försvunnit igen. Men jag vet – den kan komma, kallare och snöigare än man vill tänka sig, så än är det inte över.

I dag är det nyårsdag. Början på ett nytt år med löften och förhoppningar. Rosen som jag hittade härom dagen, när jag sopade glas och väntade på glasmästaren efter det senaste inbrottet (tredje gången gillt?) hade frusit mitt i blomningen. Förhoppningen var väl att hinna blomma kan jag tänka, men den hann inte riktigt.

Jag stretar vidare med min kollitott-blogg, jag har förhoppningar om att skriva och fota lite mer under 2015, jag kommer nämligen att ha tid med det. Tills dess – ha ett fint nyår du som till äventyrs läser det här – vi  ses igen! Här ska minsann bli äppelträd och vackra blommor i överflöd!

ros