Jag höll en utbildning i dag för en grupp män i olika åldrar. En av dem hade sin hund med på jobbet. När jag startat upp mitt bildspel och börjat prata så kom vovve och hoppade upp i stolen bredvid mig. (Ingen vill ju sitta närmast fröken, så den var förstås ledig)
När jag undrade om han hade några frågor så såg han bara oändligt vemodigt och lite uppgivet på mig. Efter en stund började han klippa med ögonlocken så jag tittade på honom och undrade om han tyckte att det var tråkigt, men han orkade bara blänga lite trött tillbaka. När informationen var över och jag pratat färdigt hade han lagt sig tillrätta i stolen och somnat. Jag kände mig som en oerhört fängslande och inspirerande lärare…
Trots det tycker jag nog att han var en av mina charmigare elever.
Vilken sorgsen uppsyn!
Åsa!: Ja, det var nog en väldigt tråkig kurs…
Man har bara lite olika värderingar. Min hund var med mig när jag jobbade på en konferensanläggning, och när det var dags för fin-fika i slottsträdgården gick hon och hämtade en rådjursskank som hade blivit kvar efter helgens jakt.
Karin: Satt han vid bordet och mumsade också ? ;O)
Nej, den perfekt klippta och kantskurna gräsmattan under bordet fick duga.