Ryggen värker, naglarna är svarta och egentligen gör det nog ont i hela kroppen. Den första riktiga trädgårdshelgen sätter alltid sina spår. Gräva, kratta, bära säckar och krukor, klippa och rensa. Men roligt är det och det syns ju så småningom att slitet ger resultat.
Min kompost ger tillräckligt till alla rabatter det är härligt. Rosorna har nästan gett upp efter alla kaninangrepp, det är bara den Gotlandsfödda Maxima-varianten som ser riktigt pigg ut men jag hoppas förstås att de andra kommer de också.
All lavendel klippt och massor med små sticklingar i jorden. Och till min stora glädje kommer det upp kungsängsliljor – äntligen, jag har grävt ner så många lökar utan att se några blommor. Behöver de flera år tro, eller är det platsen som äntligen är rätt?
Pionen och julrosen från trädgårdsmässan har kommit på plats. Julrosen är jättefin, några danska försäljare var det som sålde frösådda plantor, alla olika, det tog mig en stund att välja. Hoppas att den trivs bättre än den lilla planta jag fick häromåret som aldrig kom tillbaka. Det gäller pionen också, för några år sen köpte jag en ”fat Concubine” som aldrig kom upp, så nu hoppas jag på årets förvärv.
Varje år står jag och tittar ut över den stora rabatten när den är nyrensad och tittar på all naken jord. Och varje år känner jag ett akut behov av att åka till plantskolan och fylla på, men oftast så ordnar det sig. Jag ska ta en ny bild om en månad så får vi se om det hänt något.
Ett svar på ”Den femte maj”