Om trädgård, kolonilott, gråsuggor och andra funderingar över livet.
En fantastisk dag! Sol och värme – jag tror att allt vuxit minst en decimeter. Rosorna har fått knoppar, massor av blommor har slagit ut de senaste dagarna.
Mors dag dessutom – mina barn bjöd på middag i kollitotten, tack, det var jättegott!
När alla gått stod jag kvar och diskade. Jag tycker det är så mysigt att stå ute med diskbaljan och fundera lite. (hemma har jag diskmaskin, mysigt det också ;O)
Plötsligt ett stråk med väldoft i kvällen – kaprifolen har slagit ut!
Ett besök på Zetas är alltid lika trevligt! Lite av charmen kanske har försvunnit i nybygget men sortimentet är fortfarande bäst! Det här var årets första besök men förhoppningsvis inte det sista.
Jättegod lunch åt vi där också!
Nu skulle inte allt på bilden till kollitotten, utan det mesta är till min dotters nya plantering.
Det gör inget, det var roligt ändå att få vara med som smakråd!
Men bland annat en mörkröd stjärnflocka ska grävas ner i kollitottens ”röda hörn”. En idé jag fick i höstas och som ska göras i ordning i år. Jag ber att få återkomma till det!
Här har jag rensat, planterat och planerat. Och ändå så blommar det något gult mitt i rabatten!
På sätt och vis blir jag ändå på gott humör!
Det är lite härligt med civil olydnad ibland. Tråkiga jag har förstås tagit bort den, men jag var tvungen att ta en bild först. Jag undrar om det är att betrakta som valpropaganda inför EU-valet nästa helg?
Det här är en blåflox (Phlox Divaricata) som heter ”Clouds of Perfume” och den doftar jättegott.
Den ska vara blå men när jag såg en vit bland plantorna så tog jag en sån också.
Den blå har en väldigt vacker himmelsblå färg (den blev lite blek på min bild) men den blommar inte riktigt lika storartat som den vita. (eller nästan vit, lite isblå är den kanske)
Jag tycker om den, det blir en ganska låg planta 20-30 cm som sakta breder ut sig hos mig och jag har både flyttat och delat på dem med gott resultat.
Nej, det heter hon inte förstås. Hon heter Molly Sanderson och är en viol.(Viola Cornuta)
Men svart är hon och trivs riktigt bra i min rabatt. Jag har haft lite svårt att kombinera henne med något annat så nu har hon löst det på egen hand. Några blommor blir vita och då blir ju de andra ännu svartare. Antagligen är det någon sorts tillbakabildning att det plötsligt kommer vita blommor och antagligen borde jag ta bort dem.
Men än så länge tycker jag att det är ganska läckert!
När jag var 6-7 år bodde jag i en liten by i Hälsingland precis på gränsen till Dalarna. Det hade varit ett järnbruk där tidigare, gamla hus byggda av slaggsten låg längs björkallén. Där på tunet släpptes kossorna ut på sommaren och man satte upp grindar för att de inte skulle komma in i trädgårdarna och beta. Det var vita och ibland svartfläckiga ”kullkor” utan horn.
En liten blomma som hette backsippa minns jag från den tiden. Den var fridlyst så man fick inte plocka den, så jag satt på huk och klappade den i stället för den var alldeles len och mjuk.
I dag fick jag syn på en nästan likadan i en rabatt.
I min koloniförening finns ett näsduksträd (Davidia) och varje år kommer det människor från när och fjärran och vill titta på det märkliga trädet när det blommar. Det här exemplaret är ca 8 meter högt och har stått på platsen i mer än trettio år. Det lär ta ungefär 18 år från planteringen tills det blommar.
Nu blommar det, med sina lustiga svepeblad som ser ut som näsdukar. Förra årets fröställningar hänger kvar som små julgranskulor, lite större än årets. Det finns nya träd att köpa om man orkar vänta, men med det nya förslaget på femårigt arrendeavtal för kolonilotterna gör nog att ingen väljer att plantera något så långsiktigt…
Den här pionen har jag berättat om förut, men jag hann aldrig visa den på bild. Jag tar om det för ev. nytillkomna tittare!
Jag köpte den här buskpionen för drygt 17 år sedan, den blommade i min trädgård och när jag skulle flytta från huset så tog jag den med mig – det gick inte att lämna kvar den. Tre år stod den och förde en lite tynande tillvaro vid huset dit jag flyttat och när det var dags att flytta igen så måste jag ta den med en gång till. Men nu blev det till lägenhet utan trädgård.
Så jag ringde min vän A som hade/har kolonilott och bad att få ställa den i hennes trädgård tills jag kunde få en egen. Åren gick och den trivdes utmärkt i sitt fosterhem. När jag fick min kolonilott för sju år sedan, hade den blivit så stor att det inte gick att äventyra den med en flytt till. Det fick bli adoption och jag har besöksrätt ;O)
I år har den över 40 knoppar, den är närmare två meter hög tror jag och doften fyller hela omgivningen. Den är fantastiskt vacker!
Blomningen brukar vara över på en vecka – men vilken vecka!
Anemone Silvestris heter den här blomman på latin, tovsippa eller vildanemon säger nog vi.
Den är söt och sprider sig mycket glatt. Numera tar jag bort fröbollarna innan de hinner ta sig vidare. Jag tycker nog att det räcker nu. Men den är väldigt söt när den blommar och det gröna bladverket är fint som marktäckare.
Det här är den allra senaste, inköpt för bara någon vecka sedan. Den heter Columella, en Atragene-klematis som de heter numera. Den blommar fint och ser riktigt glad ut där den står. Dofta ska den göra också.
Jag är mycket belåten med mina spaljéer av armeringsmattor, tycker att de kontrasterar så fint mot växterna, alldeles särskilt en så här skir klematis.
