När jag var liten sjöng jag i skolans kör. Körledare var kyrkans kantor som var lärare i en vanlig klass, men som också tog hand om kören på lördagarna. Det var veckans bästa timme. (och ja barn, det här var på den tiden man gick i skolan på lördagarna)
Ibland när vi sjöng i kyrkan fick vi stå på orgelläktaren och jag var alltid lika fascinerad över hur magistern spelade kyrkorgel. Han trampade på de långa pedalerna och drog ut olika spakar på orgeln och ändrade ljud och spelade på flera klaviatur (säger man så tro, när det finns fler uppsättningar tangenter att spela på?). Han var verkligen en konstnär och en mycket duktig organist.
Min fascination för kyrkorgel består. På midnattsmässan i Katarina kyrka på julafton gick den kantorn loss ordentligt, det var otroligt mäktigt.
Nu på trettondagen hade min nuvarande kör en konsert och vid någon av repetitionerna passerade jag orgeln, som i den här kyrkan står på golvet eftersom det inte finns någon orgelläktare. Nu för tiden är kantorn förstås inte min gamla musiklärare utan här är det för det mesta yngre kvinnor som spelar och leder körerna. Men jag tänker alltid på honom när jag ser och hör en orgel. Tack magistern!
