Månad: december 2012

Hoppas jag att du får som till äventyrs går in och läser kollitott-bloggen under julhelgen.

Min jul blir ”som vanligt” – grönkålssallad, risgrynsgröt, lummer i kökslampan, Adolf Fredriks julskiva och ja, ungefär som det brukar. Det finns en sorts glädje i det tror jag, att göra ”som vanligt”.

Fast ibland dyker det upp något nytt, som min lilla julängel från Azorerna, tack M!

Till jul förstås – vad skönt det ska bli att vara ledig några dagar. Kokbokslämningen är klar, nu kan jag bara invänta det färdiga resultatet som kommer i början på mars – det ska bli så spännande.

I början på veckan var jag några dagar i Göteborg. Där hade de ingen julsnö minsann, det var grått och regnigt som jag tycker att det ofta är i just Göteborg. Men det stora hotellet där jag bodde några nätter hade de gjort riktigt julfint.

Inuti var det mest stort, inte så speciellt som jag hade hoppats. Fint förstås men ganska opersonligt. Jag bor ju ofta på hotell och med tiden blir man ju lite petig. Det får gärna vara lite personliga rum och något extra till frukost. I norra Sverige kan man ofta grädda våfflor, det tycker inte jag är så nödvändigt. Jag gillar när man exempelvis kan pressa apelsiner själv till sin morgonjuice. Det kunde man inte här, men de hade faktiskt tomtegröt!

Det kan de få ett litet plus för. Men utsidan var faktiskt finast.

Tänk så skönt att komma iväg tidigt! Rosendals trädgård öppnade klockan 11 och då var jag där. Inga köer nånstans, gott om plats i caféet där jag kunde ta en lugn kopp te.

Mina ”måsten” gick att utföra utan trängsel – en blå hyacint och Rosendals goda kavring (som inte alls är ett sånt där mörkbrunt, sött bröd som de har i livsmedelsaffärerna) är räddade till mitt julbord.

Och medan somliga av mina medmänniskor hetsar upp sig över ett filmklipp i en Disneyfilm, (scener som för övrigt lades till för några år sen och inte alls funnits med jämt) så känner jag att snart kan det bli julefrid hos mig.

På tillbakavägen med spårvagnen som jag nästan var ensam i, såg jag hur köerna växte sig breda och långa utanför Skansen. Och vad skönt det kändes då att redan vara på väg hem…

 

Ja egentligen ska man väl bygga något vackert. Hade ju en tanke att jag skulle försöka bygga kollitotten, men i år fick jag hjälp av största mannagrynet 8 år, och då blev ju ett dass mycket roligare! Vi kompletterade med en kissnödig tomte också.

En hel del fniss blev det…