Hejdå Kollitotten!

Drygt 20 år senare har jag bestämt mig för att lämna Kollitotten. Dags för någon annan att få ett litet paradis mitt i stan, jag vet att många väntar.

Det har varit händelserika år på många sätt. Att väcka den lilla nästan bortglömda stugan och igenväxta trädgården och skapa något alldeles eget har varit så roligt, jobbigt och fantastiskt.

Såhär såg det ut när jag började. Snöbärsbuskarna i sluttningen framför stugan är just bortgrävda, stenarna halvt övervuxna som kantade en gång som inte ledde någonstans har grävts upp i väntan på en ny plats som passar bättre. Den murkna trappan ledde in till ett litet kökskyffe med brunblommig 60-talsplast på lådorna och massor av gamla getingbon i skåpen. Innanför ett litet rum med tapeter i fyra lager och ett litet fönster i knähöjd. Ett trappsteg ner ytterligare ett litet mörkt rum som inte fyllde någon funktion och där fönstret var trasigt .

Att flytta ingången med en annan dörr, sätta i nya fönster, isolera och byta panel på insidan och utsidan, måla, lägga ny takpapp och så småningom på förekommen anledning säkra upp med en gallergrind tog några år.

Samtidigt ett större trädgårdsprojekt. Ta ner självsådda häggar som trängde ihop grannens äppelträd, ta bort fläder och olika buskar som fått växa sig jättestora, beskära plommonträdet som var till hälften dött och satt fast i gamla höga vinbärsbuskar. Ta bort den lilla lekstugan med ett fotbollsstort getingbo på baksidan. Gräva bort enorma pepparrotsplantor och taggiga björnbär. För att inte tala om all kirskål som växte överallt och glatt kom tillbaka dagen efter man grävt bort den.

Jag har haft hjälp förstås! En vän som ville gräva, en kolonigrannes bror som snickrade och gjorde stugan så fin, kolonisterna i Tanto som sålde sina fönster, alla som hjälpt till att måla, vännen som löste säkerheten i stugan med gallergrind – en liten bit i taget, för det tar tid att äta en elefant. Tack alla!

Plantor jag fått av vänner, födelsedagspresenter som omvandlats till äppelträd och rosor, grannen som sålde sin lott och gav mig sin fantastiska ros, blåregnet i en liten kruka från en annan vän. Och förstås täta turer till Zetas, Slottsträdgården Ulriksdal och andra trevliga plantskolor för många inköp.

Alla inbrott, en gång var ”allt” borta, den sommaren var jag mycket på loppis för att försöka få tillbaka de gröna tallrikarna, diskbaljan och den lilla emaljhinken som barnbarnen plockade smultron i.

Sommarfester och födelsedagskalas och många timmar av arbete ibland tillsammans men oftast ensam. Alla samtal och fika med grannar under åren, under pandemiåren nästan livsavgörande.

Många minnen, de flesta ljusa och soliga, hur det doftar rosor redan vid grinden i början av juli, alla plommon som blev chutney, alla äpplen och alla fantastiska blommor från vår till höst, narcisser, rosor, pioner, lavendel, iris, krokus…

En hel del av det finns här i bloggen, här kan man följa årstider och år. Sök på ”äppelträd” och du kan se när kaninerna en vinter helt barkade av mitt fina Amorosaträd, det kom ett nytt sen och det gamla växte upp till en buske som gav äpplen i år. Bloggen blev vilande de senaste åren, det mesta kändes skrivet och dokumenterat.

För mig kommer bloggen Kollitott att finnas kvar som en minnesbank att ösa ur i mörka november eller isiga januari. 21 år är en lång tid och det är med blandade känslor jag lämnar.

Så hejdå ”Totte” ha det så bra! Och jag hoppas att du får nya vänner som tar hand om dig!

Läcker kombo

Ibland blir det inte som man tänkt sig – ibland blir det bättre! Något man kan uppleva både i trädgården och ibland i verkliga livet. Och ibland blir det förstås sämre också men det tänkte jag inte prata om nu.

Just nu är det trädgård jag tänker på. Den mörka borstnejlikan som kallas svart men mest är riktigt mörkt röd har fått sällskap av en fingerborgsblomma som matchar perfekt.

Håll med om att den valt en perfekt växtplats, alla fingerborgsblommor (digitalis) hos mig har ju sått sig själva.

Jag är nöjd!

sotis

Midsommar!

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Ibland går tiden fort även när man inte har så roligt.

Nåväl. Med alla olika ”sociala medier” som det heter numera, facebook och instagram så glömmer jag nästan bort lilla kollitottbloggen.

Hög tid att uppdatera.

Rosorna har sin allra bästa tid just nu, jag tror att alla har börjat blomma utom New Dawn som av någon anledning är långsam i år. Det gör inget. Hundratals rosor blommar nu i alla fall, majoriteten av dem på taket! Det är livskraft i den rosen måste man säga. Splendens heter den och ska dofta myrra påstås det, jag tycker inte att den doftar alls.

Jag räknade rosorna häromkvällen när jag gått och lagt mig. Gick igenom i minnet, tre vita – Maxima, Leda och …. plötsligt var det namnet borta! Vilken tur att jag har skyltar intill rosorna! Jag fick ihop det till 19 i alla fall. Eventuellt 20, jag måste nog räkna på plats för att vara riktigt säker. Den allra senaste ska jag visa bild på en annan dag, knopparna har inte riktigt slagit ut än. Nu är sommarens vackraste dagar!

tak

 

 

 

 

 

 

 

stuga

 

 

 

Äntligen värme!

Det har varit en tålamodsprövande tid. En kall vår med om inte åska och drivis så i alla fall snö och kalla isvindar långt in i april.

Jag är sen med vårbruket och har inte hunnit städa alla rabatter, klippa rosorna eller göra i ordning i stugan. Men det kommer väl dagar för det också.

Det är inte bara jag som frusit i vår, den vita rosen vid bågen, Madame Carrière, har gett upp och av gråmalvorna syns inte ett spår.

Men en del annat kommer i alla fall, till min glädje ser jag att några liljekonvaljer från Gröndal som jag petade ner i höstas tänker dyka upp och den botaniska tulpanen Turkestanica blommar jättefint överallt där jag grävde ner den. Roligt att den trivs, såna kan ju föröka sig och bli riktigt många så småningom. Söt är den också.

Så det blir nog bra så småningom.

tulipa

Vår igen!

Kollitotten vaknar, bloggen och ja, egentligen överallt kommer våren tillbaka! Vårdagjämning nyss och nu har vi ställt om klockorna till sommartid.

Mycket är det att göra i kollitotten när våren kommer! Jag gick ner härom dagen för att laga staketet där någon haft godheten att sparka loss några pinnar. Två av pinnarna fanns kvar så jag låste upp min lilla bod för att se om jag hade någon extra och leta efter skruv. Därinne hade mössen hittat lådan med gräsfrö! Och jag hade i ärlighetens namn stoppat in ganska mycket i boden i höstas. Så innan det gick att komma åt skruvar var det bara att plocka ut allt och sopa och sen försöka ställa in lite ordentligare…

I dag har jag krattat och klippt av en hel del visset som står kvar i rabatterna. Ser att jag måste vara riktigt tuff mot alla rosor när det är dags för beskärning, de är väldigt stora och har nästan tryckt ut min stora portal som är nergrävd i marken. Det är inte riktigt dags att ge sig på dem än, även om jag inte riktigt brukar vänta på ”musöron”.

Överallt sticker det upp små knoppar och blå krokus blommar fint överallt. Jag fick några tuvor jättefina fyllda snödroppar av en kolonigranne, mina gamla har nästan försvunnit.

Och jag vet att jag är tjatig – men – nu är det gott att leva!

snow

 

 

Nu har jag slarvat igen…

Jag skulle ju uppdatera lite oftare var det tänkt, därav blev intet. Lite potatisar verkar vara mitt bestående minne av augusti, de var goda men ändå.

Kanske kan jag skylla på det här sensommardeppet som alltid infinner sig. Inte så roligt att klippa bort allt som blommat över, roligare att se allt som kommer fram på våren.

Nu försöker jag uppskatta att jag har rosor som tappert blommar vidare efter den stora rosenorgien i juni/juli, att Perovskian är fantastisk och att höstsilveraxet snart kommer att blomma. Det går så där…

Här kommer i alla fall två trevliga blommor från augusti fast det nu hunnit bli september innan de hamnar här.

Passionsblomma köper jag som planta sen några år tillbaka, fascinerad över att den vill blomma här. I år har jag planterat den lite dumt så jag glömmer bort den nästan, men den blommar ändå. Häftig tycker jag.

En annan vän är pipörten som blommar om nu, den skulle gärna få sprida sig lite mer, jag kanske måste hjälpa till?

passionpip

Närodlat

Idag har jag grävt upp alla potatisar, blasten började se trist ut så jag bestämde att det var dags (vi hade redan ätit upp hälften). Mannagrynen och jag planterade 10 stycken sättpotatisar och jag tycker att vi blev rikligt belönade. Det är som att gräva guld tycker jag. En liten trist sättpotatis skapar en hel bukett av fina potatisar.

Cherie heter den vackert röda som tyvärr tappar färgen när man kokar den. Men god är den!

Och färskare och mer närodlat blir det ju inte när man plockar upp, sköljer och kokar och sen äter – alltihop inom en kvart ungefär!

pot

Slut på juli

Det går för fort! Nu är hela långa juli borta och augusti är här. Kvällarna börjar mörkna igen och den något pessimistiske börjar ana vartåt det hela lutar…

Vad gjorde jag i juli? Alla 31 dagarna? För det mesta skrotade jag förstås i Kollitotten, klippte gräset, gallrade plommon och putsade rosor. Rosorna blommade tidigare i år än andra år, minst en vecka kanske två, vilket också gjorde att den stora blomningen var över tidigare. Alltid lika ledsamt, jag måste köpa fler växter som blommar lite senare tror jag.

Massor med hallon har jag plockat och äntligen fått klart den där flätade rabattkanten jag tjatat om, när vänner kom med hassel.

Jag gjorde utflykter också;  en resa till Ellen Keys Strand som kommer att stanna länge i minnet, med klosterruinen i Alvastra, Rökstenen och en promenad till toppen av Omberg. En fin kväll i Vinterviken och lite andra besök som inte kom med på bild, det fina besöket i Kollitotten av fru Rödhake kom med i alla fall.

Så sammanfattningsvis lägger jag lite blandade bilder här, jag tror att man enkelt ser vad som är vad…

strand2  alvastra strand1 strand pippi hallon kant1vinterviken

Barnbarnsrosor

Nu blommar alla rosor som jag planterat till alla barnbarnen. Samtliga med en liten bit navel i planteringsgropen, ni vet den där lilla biten som torkar och trillar bort på små bebisar. Det ska nämligen göra barnet musikaliskt och en sån chans kan man ju inte missa ;O)

Här är Leos ros som är en Maidens Blush, Max ros som är Dronningen av Danemark, Claras Munstead Wood och Hannes vita Jaques Cartier i nämnd ordning.

IMG_5069  IMG_5063IMG_5065IMG_5045

Plommon i massor

Mitt gamla plommonträd som jag skrivit om många gånger, vägrar att ge upp. Varje år när det börjar blomma blir jag nästan rörd, det knotiga gamla trädet som nästan helt tappat barken klär sig i vit spetsklänning med hopp om framtiden. Och en framtid verkar det ha, det bryter fram nya grenar och levererar plommon år efter år.

På den varma dagen nyligen ställde jag mig på den enda skuggiga platsen jag har mitt på dagen, nämligen under plommonträdet och försökte gallra kart.

Jag vet att jag inte tagit tillräckligt och jag vet att jag inte når men en hel hink blev det i alla fall. Det blir nog plommonchutney i år också!

IMG_5035