Mitt gamla plommonträd som jag skrivit om många gånger, vägrar att ge upp. Varje år när det börjar blomma blir jag nästan rörd, det knotiga gamla trädet som nästan helt tappat barken klär sig i vit spetsklänning med hopp om framtiden. Och en framtid verkar det ha, det bryter fram nya grenar och levererar plommon år efter år.
På den varma dagen nyligen ställde jag mig på den enda skuggiga platsen jag har mitt på dagen, nämligen under plommonträdet och försökte gallra kart.
Jag vet att jag inte tagit tillräckligt och jag vet att jag inte når men en hel hink blev det i alla fall. Det blir nog plommonchutney i år också!
