Drygt 20 år senare har jag bestämt mig för att lämna Kollitotten. Dags för någon annan att få ett litet paradis mitt i stan, jag vet att många väntar.
Det har varit händelserika år på många sätt. Att väcka den lilla nästan bortglömda stugan och igenväxta trädgården och skapa något alldeles eget har varit så roligt, jobbigt och fantastiskt.
Såhär såg det ut när jag började. Snöbärsbuskarna i sluttningen framför stugan är just bortgrävda, stenarna halvt övervuxna som kantade en gång som inte ledde någonstans har grävts upp i väntan på en ny plats som passar bättre. Den murkna trappan ledde in till ett litet kökskyffe med brunblommig 60-talsplast på lådorna och massor av gamla getingbon i skåpen. Innanför ett litet rum med tapeter i fyra lager och ett litet fönster i knähöjd. Ett trappsteg ner ytterligare ett litet mörkt rum som inte fyllde någon funktion och där fönstret var trasigt .
Att flytta ingången med en annan dörr, sätta i nya fönster, isolera och byta panel på insidan och utsidan, måla, lägga ny takpapp och så småningom på förekommen anledning säkra upp med en gallergrind tog några år.
Samtidigt ett större trädgårdsprojekt. Ta ner självsådda häggar som trängde ihop grannens äppelträd, ta bort fläder och olika buskar som fått växa sig jättestora, beskära plommonträdet som var till hälften dött och satt fast i gamla höga vinbärsbuskar. Ta bort den lilla lekstugan med ett fotbollsstort getingbo på baksidan. Gräva bort enorma pepparrotsplantor och taggiga björnbär. För att inte tala om all kirskål som växte överallt och glatt kom tillbaka dagen efter man grävt bort den.
Jag har haft hjälp förstås! En vän som ville gräva, en kolonigrannes bror som snickrade och gjorde stugan så fin, kolonisterna i Tanto som sålde sina fönster, alla som hjälpt till att måla, vännen som löste säkerheten i stugan med gallergrind – en liten bit i taget, för det tar tid att äta en elefant. Tack alla!
Plantor jag fått av vänner, födelsedagspresenter som omvandlats till äppelträd och rosor, grannen som sålde sin lott och gav mig sin fantastiska ros, blåregnet i en liten kruka från en annan vän. Och förstås täta turer till Zetas, Slottsträdgården Ulriksdal och andra trevliga plantskolor för många inköp.
Alla inbrott, en gång var ”allt” borta, den sommaren var jag mycket på loppis för att försöka få tillbaka de gröna tallrikarna, diskbaljan och den lilla emaljhinken som barnbarnen plockade smultron i.
Sommarfester och födelsedagskalas och många timmar av arbete ibland tillsammans men oftast ensam. Alla samtal och fika med grannar under åren, under pandemiåren nästan livsavgörande.
Många minnen, de flesta ljusa och soliga, hur det doftar rosor redan vid grinden i början av juli, alla plommon som blev chutney, alla äpplen och alla fantastiska blommor från vår till höst, narcisser, rosor, pioner, lavendel, iris, krokus…
En hel del av det finns här i bloggen, här kan man följa årstider och år. Sök på ”äppelträd” och du kan se när kaninerna en vinter helt barkade av mitt fina Amorosaträd, det kom ett nytt sen och det gamla växte upp till en buske som gav äpplen i år. Bloggen blev vilande de senaste åren, det mesta kändes skrivet och dokumenterat.
För mig kommer bloggen Kollitott att finnas kvar som en minnesbank att ösa ur i mörka november eller isiga januari. 21 år är en lång tid och det är med blandade känslor jag lämnar.
Så hejdå ”Totte” ha det så bra! Och jag hoppas att du får nya vänner som tar hand om dig!
