Nu blommar den giftiga men vackra stormhatten, Aconitum napellus. Den finns i en blå-vit variant också men jag tycker att den riktigt mörkblå är vackrast.
I Karin Berglunds underbara bok Längtans blommor (som följt mig sen den kom ut 1987, det var nog min första trädgårdsbok) står att läsa om den från den grekiska mytologin: ”Herakles skulle utföra sitt tolfte och sista storverk. Därför begav han sig till underjorden, Hades. Uppdraget var att fånga in och föra inför kung Eurystheus ögon den trehövdade helveteshunden Kerberos som bevakade ingången till dödsriket. När kungen fisk se besten blev han förfärad och befallde Herakles att åtebörda djuret till dödsriket. Helveteshunden morrade och gläfste, och överallt där hans giftiga fradga föll på marken växte högväxt mörkblå stormhatt upp.”
En ruskig historia med andra ord. Sen berättar hon vidare att den haft mängder av folkliga namn; blåmunk, blåhatt, munkkappa, munkhätta, Jungfru Marie sko, blåfågel, häst och vagn, Venusvagn, duvvagn, blåduvor…
Att den ser ut som en hjälm eller hatt kan man kanske se och för att förstå varför den kallas duvvagn så kan man dra tillbaka ”hjälmen”, det har jag gjort på den nedersta bilden.
Duvvagn! Dragen av två duvor. Visst är den vacker!
Vilken historia! Vacker är den iallafall stormhatten!
Åsa!: ”Giftig som helveteshundens fradga” men snygg!