På förekommen anledning (som det brukar heta) – vår barndoms lovikkavantar uppfanns av den här ljuvliga damen i byn Lovikka i Tornedalen.
Men det var kanske din mamma, mormor eller farmor som stickade dina förstås.
Mer om Lovikka och vantarna går att läsa här: http://lovikka.junosuando.net/erikaa2.htm
Jaha, där ser man. Ska genast sluta beskylla norrmännen 🙂 Men de är varma om man håller dem torra och snöfria.
Hade ingen aning om Lovikkavantarnas historia så nu har jag lärt mig något nytt, kul.
Ära den som äras bör, och nu är det gjort. Jo Katarina, jag tror mitt tefat såg ut så, det kändes så när jag fick syn på bilden, men det jag riktigt minns är just ljudet.
Gunilla: Det finns alltid något nytt att lära sig ;O)
Eva: Vilken färg hade du då? Mitt var som sagt mera blågrönt.
Nej tyvärr så minns jag inte färgen….tänkte jag kunde leta rätt på nå’t fotografi från den tiden men så slog det mig: mina foton från den tiden är ju svart-vita!