Kategori: Allt möjligt

På mitt gnäll om höstmörker och depparväder. Än blommar höstanemonen så hoppet är ju inte helt ute…

Snart är oktober slut och det har gått otroligt fort. Vart tar tiden vägen?  Och varför mäter vi tid så exakt?

Snart är det vår… Jag har berättat om min teknik att helt koncentrera sig på att tiden går, exemplet tandläkarbesök har hjälpt mig mycket – ”snart går jag nerför trapporna igen och då är det över”.

Tiden går, fortare och fortare för varje år känns det som. Min mamma har en teori – när man är liten säg 5 år – är ett år en femtedel av hela livet, klart att det är långt! När man är lite äldre, som min mamma då är ett år en 89-de del, det går fort…

Nu har min mamma turen att bara fylla år vart fjärde år, så nästa gång blir hon bara 22 och ett halvt…

Vilka färger det kan vara på hösten! Härom kvällen på promenad i koloniområdet träffade jag på det här trädet. Jag vet faktiskt inte vad det är, men det är en otroligt fin färg! Det kan ju faktiskt vara vackert på hösten! Fast nu längtar jag mest ut i svampskogen, jag tror att de står där och bara väntar på mig alla trattkantareller. Men det blir nog inte av den här helgen heller…

Har suttit hemma och jobbat i dag och när jag slänger en blick genom fönstret så snöar det! Jag kan inte påstå att jag blev glad över åsynen. Känner snarare att nu gäller det att tänka på något annat, så är det nog snart vår igen. Jag brukar använda den tekniken när jag ska göra något jag inte så gärna vill. Till exempel besöka min i-och-för-sig trevlige tandläkare. Varje gång jag går dit så tänker jag att snart går jag nerför trapporna igen och då är det över! Tiden går ju alltid oavsett vad som händer.

Så när jag tittade ut nästa gång var det sol igen och inte ett spår fanns kvar av det där som virvlade i luften innan.

Men det är väl att hoppas för mycket att det inte kommer tillbaka snart!

När jag var yngre gillade jag inte Hortensia. Jag tyckte att den var för mycket. För stora blommor, för grälla färger…

I dag förstår jag inte hur jag kunde tycka så. Hortensia är en underbar växt i många olika former. Tänk klätterhortensia med vita blommor i spets, den vackra syrénhortensian med sina rodnande blomklasar på sensommaren, eller sammetshortensia kanske den vackraste av dem allihop. På min gård växer stora buskar av hortensia på bägge långsidorna av husen, rosa på den ena och blå på den andra.

Men de är nästan som allra vackrast nu när de börjat torka, vissna och skifta i fantastiska färger. De gröna bladen skiftar i vin och rost och blommorna blir åldrade i grått. Otroligt vackert!

Annars har jag just haft veckans skönhetsupplevelse när jag såg reprisen på trädgårdsfredag. Solrosor tillsammans med ”Fields of gold”, fantastiskt vackra bilder som fick dröja kvar. Vad skönt det var! Jag vill för övrigt också få leva med en Gustav Mandelman och bo i ett vackert hus på Österlen, med vacker utsikt och ett lugn i tillvaron. Baka bröd och odla blommor och kryddor. Avundsjuk är väl ordet…  Tack Svt för att ni gör ett så vackert, stämningsfullt och faktiskt roligt trädgårdsprogram!   Och om nu Gustav Mandelman- modellen inte finns att få, så kan jag tänka mig en Tareq ;O)

Ps. Läser att min bloggvän Slottsträdgårdsmästaren tycker att Gustav är nästan för glad och vill veta om inga bekymmer finns. Men du, de hittade ju en mördarsnigel!

Jag har tjatat om det förut, men jag är så himla sugen på att gjuta i betong. Fast det verkar så jobbigt att få hem säckarna på bussen… Såg i dag att Malena Skote kommit med ytterligare en bok i ämnet, hon verkar ha många idéer. Själv samlar jag lite på idéer överallt. Här är några som en vän till mig gjort!

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

(Texten har jag lånat av Tove Jansson)

När jag var 12 år flyttade min familj från den lilla orten i Gästrikland där vi bott i 5 år. Jag fick lämna min bästis och min allra första pojkvän… Under några år därefter åkte jag tillbaka och hälsade på under loven. Biljetter fick jag alltid boka själv, min pappa tyckte att jag skulle tränas i att ta hand om mig själv. (Jag tycker nog att träningen har lyckats, kanske för bra.)

I går var jag i Avesta och jobbade och åkte följaktligen tåg mellan Stockholm och Krylbo. Där bytte jag alltid tåg när jag skulle till den lilla hemorten. Det gick fortfarande att ta tåget dit såg jag i går, några tåg om dagen passerade tydligen.

Det kändes lite nostalgiskt att återse den stora tågstationen men roligt att den var så fint renoverad. Då hette den bara Krylbo, det där med Avesta har de hittat på under senare år.

Hemresan fick göra ett avbrott i Sala för besök hos kära faster och farbror i deras vackra hus. Sala är en liten fin stad med en underbar park, men den hann jag inte besöka i går. En dag med många minnen således.

Efter en mycket trevlig resa med min kör till Mariehamn på Åland är jag hemma igen. Av gammal vana slog jag på TV:n för att se nyheter och insåg att jag överhuvud taget inte sett på TV på hela helgen – och inte saknat det en sekund! Det har varit så mysigt! Mycket sång, fint väder, god mat och härligt sällskap! Kan man ha det bättre?

Sent på lördagskvällen satt vi några stycken vid en liten sjöbod och såg ut över havet när de enorma finlandsbåtarna gled fram som stora ljus i natten, nästan ljudlöst. Det var lite magiskt. (Nej, det är inte de båtarna som syns på bilden…)

Nu åker jag till Åland med min kör och gör några dagars uppehåll här. Jag tänkte att ni skulle få roa er med mina favoriter Berglins istället. Ha en trevlig helg!