Som den uppmärksamme läsaren redan vet, så tillbringar jag en del tid på tåg mellan olika platser i Sverige. Gårdagen var inget undantag. Då var jag i Göteborg och tågen var försenade och kalla.
Jag fick vänta länge på Göteborgs central och snön yrde in genom dörrarna. Därute vid perrongen ville jag inte vänta, jag kände mig genomfrusen. Medan jag stod där och väntade och försökte dra upp sjalen lite till, kom jag att tänka på Lotten.
De av er som läst Fogelströms stad-serie vet vem Lotten var, numera är det en av de små färjorna som transporterar människor över Hammarby sjö (den andra heter Emelie, efter Lottens dotter), mellan den numera tjusiga kajen på Söder till den ännu tjusigare Hammarby sjöstad.
Lotten levde på Södermalm i Stockholm i kyla och fattigdom i slutet av 1800-talet, de slet och svalt utan att kunna hoppas på så mycket bättre. Hon tvättade nere vid Hammarby sjö, på vintern hackade de hål i isen så att det gick att tvätta. När jag kom hem blev jag tvungen att leta upp avsnittet med hur hon hade det på jobbet.
” Hon gick ibland mitt i natten, vid tvåtiden, han kunde höra hur dragkärran skramlade över grändens ojämnheter. Med kärran forslade hon tvätt till bykstugan, sedan låg hon vid klappbryggan intill hamnen och sköljde. Händerna sprack av det iskalla vattnet, hon fick smeta in dem med fett och linda trasor omkring de få timmar hon var overksam.” (ur Mina drömmars stad)
Om ni inte läst böckerna, gör det! Ibland är det bra med lite perspektiv.
