Flashback
Så heter det på nysvenska tror jag, när man plötsligt förflyttas bakåt i tiden. Det kan vara som den berömda madeleinekakan, ni vet den som författaren Marcel Proust bet i och plötsligt kom ihåg sin barndom. ”På spaning efter den tid som flytt” i sju band…
Dem har jag inte läst men det vore verkligen nåt att bita i … ;O)
Så tjusigt vill jag väl inte beskriva det här, men i ett butiksfönster på Hornsgatan här i Stockholm fanns plötsligt mitt tefat! Det är inte mitt förstås för det står Roger Persson på det, och jag vill minnas att mitt var mer blågrönt. Men ändå! En snabb förflyttning skedde till den där backen vid skolan där jag åkte. Minns ljudet för det var i plåt, hur det lät när det landade. Hur jag kavade uppför den där backen igen med tefatet skramlande mot benet. Minns känslan i handen av läderremmen som var handtag och jag fick nästan titta efter för att se om jag hade en tjock yllevante på mig, med snöklumpar som fastnat i garnet.
Det hade jag inte. Men det var nära.
Tre saker du kanske inte läst?
- En vit vecka (2009-06-29)
- Mors dag (2010-05-30)
- Au Revoir Paris! (2010-04-15)
januari 25th, 2010 kl 17:55
Ja, så var det.
januari 25th, 2010 kl 19:19
Så härligt beskrivet!
januari 25th, 2010 kl 21:23
Kan bara hålla med Åsa, härlig beskrivning! Mitt tefat var lite modernare, en röd i plast men med läderrem.
januari 26th, 2010 kl 10:02
Ja, ja, precis så var det! Kommer ihåg att jag brukade bära tefatet framför mig så det lät klonk klonk klonk när man gick och knäna slog i fatet……och Lovikkavantarna som var täckta av snöklumpar….Där bjöd du på en tidsresa Katarina.
januari 26th, 2010 kl 19:26
Men så härligt Katarina! Lovikkavantar, det hade jag också, med jättestora snöklumpar
januari 26th, 2010 kl 21:23
Tror det är norrmännens fel att vi fick genomleva de snötyngda Lovikka-vantarna…
januari 27th, 2010 kl 09:48
Norrmännen?
januari 27th, 2010 kl 16:59
Karin: Roligt att dela minnen.
Åsa i Skåne: Tack!
Gunilla: Såna moderniteter fanns inte på min tid.
Eva: Såg ditt tefat likadant ut också?
Åsa!: undrar vart Lovikkavantarna tagit vägen, de ser man inte så ofta numera.
Gunilla o Eva: Som sagt, Norge? Lovikka är väl en by i norra Sverige? (nu måste jag googla…)
januari 30th, 2010 kl 18:31
Ja precis ett sådant hade jag, gult! Ska vi ta en tur här i backen bredvid…så himla sugen. Kanske med dina små herrar?