Det kommer alltid ett vemod över dagarna när sommaren är över. När nästan allt vissnat ner, tomatplantorna hänger som blöta rep i krukorna och det enda som fortfarande inte gett upp är någon enstaka blöt ros, en ensam stormhatt och en envis höstanemon.
En sorts skönhet i förfallet kan man ana, men mest är allt grått, visset och blött. Trädgårdsmöblerna plockas in, krukorna töms och gräset är för blött att ens försöka klippa en sista gång.
Att sätta lökar är att drömma om en kommande vår och det har jag gjort, mest mina favoritnarcisser men också lite vit vårstjärna, de sprider sig fint i gräset och blandar sig med de blå som redan finns där.
Om fyra månader – då borde man kunna hoppas på vår!
