Författare: Katarina

Jag tycker mycket om växter som doftar gott. Kollitotten är full av rosor och jag försöker utöka lavendelbeståndet.

Flox, nejlikor, trädgårdsnattviol, luktvioler och schersminer är annat som finns och doftar.

Lavendel finns i annat än blått så här kommer en bild på vit och rosa lavendel, det är vackert det också och doftar lika härligt. Pinnarna i mitten på bilden är tänkta att vara ett stöd för den blå klematis som skymtar på bilden, det går väl så där…

Jag hann klippa gräset idag men sen kom regnet igen…fast det växer bra när det regnar hela tiden, man får väl liksom trösta sig med det.

Efter några tråkiga dagar med inventering av allt som blivit stulet i lilla Kollitotten…inbrott måste man tydligen vänja sig vid när man har en trädgård med stuga mitt i stan. Det är verkligen inte det första inbrottet, men den här gången har stugan blivit länsad på allt innehåll – tallrikar, koppar, kastruller, dukar, handdukar – ett helt litet bohag helt enkelt.

Väldigt trist förstås, så nu gäller det att samla ihop sig för att ändå tycka att det är roligt med kolonilott.

I dag har jag njutit av alla rosor som blommar och det är många! Tänkte dela med mig av några stycken.

Överst är det Dronningen av Danemark och bredvid den Maidens blush.

Den stora busken som är över två meter hög är Ispahan och bredvid den en bild på den allra senaste rosen, en Jaques Cartier som skulle vara vit men som nog mest ser rosa ut tycker jag.

Det är synd att det inte går att dela med sig av doften också!

 

 

Jag har just kommit hem från en mycket varm och mycket intensiv körvecka i Leksand. Där var väldigt vackert, musiken förstås, men också alla blommande vägrenar – lupiner i mängder, näva, hundloka, ängsklockor och smörblommor.

Hemma i Kollitotten hade mycket hunnit slå ut, alla rosor är på ett strålande humör, medan pionerna nog hade haft sin bästa tid.

Det kändes svårt att vara borta just den här veckan, även om det varit alldeles fantastiskt roligt att få sjunga en hel vecka.

Äntligen börjar mina krolliljor blomma, det har varit lite si-och-så med det under åren. Ibland blir det fina bladrosetter men inget mer, ibland har liljebaggarna hunnit ta knäcken på dem.

Nu hann jag i alla fall se en blommande lilja och jag vet att det finns minst en till som är på väg, kanske att den blir vit…

Jag har under åren fått lökar, lökfjäll och frön av vänner och nu börjar det ge resultat, härligt! Tack igen!

Snart kommer alla rosor att slå ut i Kollitotten. I år blir det rekord tror jag och du som hittat hit kommer antagligen att bli less på alla rosenbilder.

Bland de första att visa färg i år är mossrosen Salet. Den är en riktig favorit, dels för att knopparna är så himla fina tycker jag, dels för att den doftar fantastiskt och dels för att hon faktiskt remonterar och blommar igen.

Härlig färg dessutom och lite intressant med mossan som täcker knopparna och grenarna. Finns det något mer man kan önska av en ros? Möjligen att hon var lite mindre taggig…

Tänk om det gick att dela med sig av dofter här via nätet. Då skulle jag nog välja den här. Schersmin som är den första blommande doft jag minns från min barndom tror jag.

Nu börjar de stora buskarna slå ut i Kollitotten, de står mittemot varandra på en varsin sida av trädgården eftersom jag tänkte att det liksom skulle bli ”korsdrag” av den härliga doften.

Det är mycket som doftar gott nu, kaprifolen som tyvärr snart blommat över och blåregnet som också har en fantastisk doft. Och tänk – snart kommer rosorna!

Rosorna är på ingång kan man säga. Trots att min stora Splendens som täckte taket så fint blåste ner i stormen tidigare i veckan. Med hjälp av vänner och krattor kom den så småningom upp igen. Inte lika vackert som förut men ändå.

Aklejorna däremot blommar som allra vackrast just nu. De frösår sig och blir fler och fler i olika former och färger.

Lustigt det där med ”ogräs” dit räknar jag maskrosor och kirskål förstås, och en del annat som jag inte riktigt vet namnet på. Jo, hundrova är det visst som klättrar i schersminen varje år.

Men akleja, förgätmigej och fingerborgsblommor räknar jag inte dit, trots att de också sprider sig och blir fler och fler, de är alltid välkomna.

Här lite smakprov på några akvilejor i Kollitotten.

 

Om du är någon av de tappra som läst min blogg under åren, så har du kanske redan hört talas om pionen som jag adopterade bort.

Ifall du inte har det : En buskpion som jag köpte när jag hade trädgård och när jag sedan flyttade efter några år inte kunde lämna kvar. Jag tog med den till det nya boendet där den fick stå i en ”allmän” rabatt och riskerade att bli nersprungen av glada barn, så när jag tre år senare flyttade därifrån fick den följa med igen. Eftersom jag inte hade tillgång till trädgård alls då, så ringde jag en god vän och bad henne vara fostermor så länge. När jag sedan fick en egen trädgård igen trivdes den så bra och hade vuxit sig så stor så den fick stanna kvar och adopteras.

Varje år blir jag därför bjuden på pionkaffe när den blommar, i år med över 50 knoppar. Den är nu över 2 meter hög och lika vid och vi räknade ut att den stått på sin plats i 18 år och därför är ca 25 år totalt.

Här kommer bilder på den och på min köksbordsbukett som glatt mig i flera dagar nu. Söder syrenblommar överallt! Titta gärna in hos Slottsträdgårdsmästaren och se mer södersyrener.

 

Alla hallon som jag planterade härom året – oj vad de växer! Över alla bräddar och dyker upp lite överallt, de verkar trivas…

I ett försök att tämja dem lite grann (det är vilda hallon från början) så köpte jag likadana hallonstöd som jag sett hos en vän i en annan koloniförening.

Hon hade ritat och funderat och den ritningen fick jag låna och beställde hos samma smed. Det blev jättebra hos mig också!

I öglorna som syns på bilden kan man dra snören förstås, jag hade armeringsjärn så jag trädde i dem, det blev stadigt och bra.

Jag är nöjd – majoriteten av alla hallon är nu inburade, de övriga får jag väl ta hand om på annat sätt.

 

 

I går var jag i Vinterviken och hälsade på. Då fick jag med mig några liljekonvaljer som var på rymmen och behövde tas bort.

I dag skulle de förstås planteras i Kollitotten. Det blev ett hastigt besök. 5 minuter för att ta bort lite maskrosor – 5 minuter regn – 5 minuter gräva plats för konvaljerna – 5 minuter regn osv.

Ibland är det extra skönt att ha en liten stuga att gå in i och värma sig en kopp te.

Nu är konvaljerna på plats och jag hoppas att de kommer att trivas. Liljekonvaljer har en lite speciell plats i mitt hjärta sen jag var liten och bodde i Gästrikland, det är ju landskapsblomman.

Dessutom hade vi en liten förvildad körsbärslund i den stora trädgården där det växte liljekonvaljer och jag plockade buketter. En fin doft tycker jag fortfarande.

Ni ska slippa se en liten nysatt konvaljstjälk här, istället en bild på årets första klematis, det kommer snart fler…