Kollitott

Nu börjar sommaren på riktigt! Nu blommar fruktträden och magnoliorna i vår kolonihage och snart slår syrenerna ut. Det är så vackert att man blir tårögd.

Borde naturligtvis sitta därnere på en stol hela tiden och se när allt händer. Pionerna har sträckt på sig flera centimetrar när jag är hemma och sover.

Till och med tulpanerna i rött och gult är fina, jag har inte satt dem själv och de blir fler för varje år.

Jag börjar tro att tulpaner återgår till sitt ursprung efter något år. Man sätter nåt vackert ljusrosa med fyllda blommor – så ser det ut första året sen dyker det upp en enkel knallröd istället.

Nåja. Mitt lilla plommonträd som jag tror ska gå under när som helst, hänger med och blommar vackert i år också!

 

Nu har våren kommit på riktigt i Stockholm. Fåglarna sjunger, scillan blommar och kirskålen är på väg upp!

Lite annat är på väg upp också i ärlighetens namn men kirsen är snabb! Striden har börjat, precis som alla andra år. Om kirsen fått fäste (och det hade den verkligen i min lott, blommade så vackert första året) så blir man nog aldrig av med den, tvingas jag konstatera efter 14 år i Kollitotten. Om man inte vill flygbespruta hela området eller täcka min och grannarnas lotter i svart plast några år. Det vill man inte.

Fast tipset jag fick när jag intervjuade trädgårdsmästaren på Rosendal om att hyra in en gris av lantras (Linderöd) skulle man tagit fasta på första året. Det hade gjort susen.

En av de få växter som fanns i Kollitotten från början är rabarber, nu är den också på väg upp – vackert omringad av den lika ursprungliga kirsen som synes.

Vårbruket brukar bestå av kompost också. När rabatten är rensad så skottar jag ut prima kompostjord, jag har en sån där grön kompostbehållare och det fungerar bra, i år tänkte jag försöka tömma den helt och liksom börja om.

Och då fick jag se att det minsann inte bara var gamla växtrester som fanns där utan även ett par fräscha tulpaner!

Nu är frågan – ska dessa försiktigt grävas fram ur komposten och planteras någon annan stans, eller ska komposten få vila till tulpanerna blommat över på sin valda plats…

För det är ju lite tidigt, törs man hoppas på att våren verkligen kommit redan? Jag är så sugen på att börja röja undan allt gammalt och visset men jag är lite rädd för att det fortfarande kan bli kallt igen.

Det blommar krokus i min kollitott, men snödropparna som det fanns så många av från början blir bara färre för varje år som går. Jag måste nog börja stödplantera.

Kaninerna har varit på besök kan man se av alla högar med små torra kulor, men i år tror jag inte att de gnagt så mycket. Inget som syns direkt i alla fall.

Koltrasten sjunger i den svala vårkvällen, solen dröjer sig kvar längre och längre.

Nu är det gott att leva!

Inte märker man när det gamla året går över i ett nytt. Möjligen kan man förstå det på alla raketer och smällare som ger mig en känsla av att kriget kommit. Åren går sömlöst över i nya år, våren man ständigt längtar efter (i alla fall jag) kommer snällt den också, ibland tidigt och ibland så sent att man får lust att gå ut och hacka bort snön för att försöka hjälpa till.

Så nu väntar jag på våren igen fast det knappt blivit vinter här i Stockholm, några minusgrader har det varit och lite snö som försvunnit igen. Men jag vet – den kan komma, kallare och snöigare än man vill tänka sig, så än är det inte över.

I dag är det nyårsdag. Början på ett nytt år med löften och förhoppningar. Rosen som jag hittade härom dagen, när jag sopade glas och väntade på glasmästaren efter det senaste inbrottet (tredje gången gillt?) hade frusit mitt i blomningen. Förhoppningen var väl att hinna blomma kan jag tänka, men den hann inte riktigt.

Jag stretar vidare med min kollitott-blogg, jag har förhoppningar om att skriva och fota lite mer under 2015, jag kommer nämligen att ha tid med det. Tills dess – ha ett fint nyår du som till äventyrs läser det här – vi  ses igen! Här ska minsann bli äppelträd och vackra blommor i överflöd!

Det kommer alltid ett vemod över dagarna när sommaren är över. När nästan allt vissnat ner, tomatplantorna hänger som blöta rep i krukorna och det enda som fortfarande inte gett upp är någon enstaka blöt ros, en ensam stormhatt och en envis höstanemon.

En sorts skönhet i förfallet kan man ana, men mest är allt grått, visset och blött. Trädgårdsmöblerna plockas in, krukorna töms och gräset är för blött att ens försöka klippa en sista gång.

Att sätta lökar är att drömma om en kommande vår och det har jag gjort, mest mina favoritnarcisser men också lite vit vårstjärna, de sprider sig fint i gräset och blandar sig med de blå som redan finns där.

Om fyra månader – då borde man kunna hoppas på vår!

 

Nu var det länge sen jag skrev något här igen. Det har blivit höst under tiden.

Den stora nya rabatten jag nämnde är nästan färdig, till vänster syns det lite påbörjat, måste hitta pil eller hassel till den flätade kanten och det är nog inte färdigplanterat än. Jag tänkte visa en bild i vår när jag ser hur allt klarat sig, nu är det mest blöta blad.

Ett inbrott till har det varit, med dyrt besök av glasmästaren. Nu börjar jag göra höst, tar hem allt som inte ska övervintra där nere och ställer undan grill och utemöbler. Det känns alltid lika sorgligt.

Men samtidigt är det skönt också att vila lite och hinna längta efter trädgårdsarbetet igen.

Jag borde väl visa en bild på hösten och det kanske jag gör en annan dag. Just nu ville jag hellre visa den här bilden från i somras, den andra juli ”sommarens vackraste dag” när Kollitotten var fylld av vänner som ville dela den dagen med mig.

En av besökarna hade klätt sig i matchande färger som synes. Som alltid när det gått lite tid blir jag förundrad – ser det verkligen ut så där? Är rosorna så där stora? Det gäller att minnas det vackra.

En av de sista sommarmorgnarna kommer jag tidigt till Kollitotten. Det är fuktigt av dagg i gräset, skuggorna ligger kvar och det är tyst och stilla.

Nu är det nästan bara grönt när jag står vid grinden, men när jag kommer in finns det färger. Rosorna har inte gett upp – några blommar igen, Gråmalvan har fortfarande många rosa blommor och den fina Perovskian har blommat i en månad. Dyr att köpa men mycket prisvärd kan man ju lugnt säga. Tror dessutom att jag lyckats få fram en planta till.

Det stora grävprojektet vid grinden är påbörjat och jag hoppas ju på bra väder så att jag kan slutföra det också. Mer om det en annan dag.

 

Å, så många Digitalis eller Fingerborgsblommor som blommat i Kollitotten i år. Jag tror det varit rekord även om de troget kommer varje år sen ganska länge.

En blev två meter hög! Jag trodde faktiskt att det skulle bli något annat när den växte upp för den såg så otroligt stor och kraftig ut, men det blev en fantastisk digitalis med flera sidogrenar.

Jag vet att de är giftiga så småbarn får man hålla ett öga på. Men de har fullt upp med att äta smultron och hallon just nu.

Nu är blomningen över, någon enstaka blomma finns kvar högst upp på stjälken. Men nu syns alla bladrosetter som tänker bli stora blommor nästa år, så nu går det bra att flytta dem om de ställt sig lite olämpligt.

Fast jag är så förtjust i dem så jag tycker nästan aldrig att det är olämpligt…

Min vän E lånade en kamera en dag och tog några närstudier! Var så god och njut!