Kollitott

Ibland blir det inte som man tänkt sig – ibland blir det bättre! Något man kan uppleva både i trädgården och ibland i verkliga livet. Och ibland blir det förstås sämre också men det tänkte jag inte prata om nu.

Just nu är det trädgård jag tänker på. Den mörka borstnejlikan som kallas svart men mest är riktigt mörkt röd har fått sällskap av en fingerborgsblomma som matchar perfekt.

Håll med om att den valt en perfekt växtplats, alla fingerborgsblommor (digitalis) hos mig har ju sått sig själva.

Jag är nöjd!

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Ibland går tiden fort även när man inte har så roligt.

Nåväl. Med alla olika ”sociala medier” som det heter numera, facebook och instagram så glömmer jag nästan bort lilla kollitottbloggen.

Hög tid att uppdatera.

Rosorna har sin allra bästa tid just nu, jag tror att alla har börjat blomma utom New Dawn som av någon anledning är långsam i år. Det gör inget. Hundratals rosor blommar nu i alla fall, majoriteten av dem på taket! Det är livskraft i den rosen måste man säga. Splendens heter den och ska dofta myrra påstås det, jag tycker inte att den doftar alls.

Jag räknade rosorna häromkvällen när jag gått och lagt mig. Gick igenom i minnet, tre vita – Maxima, Leda och …. plötsligt var det namnet borta! Vilken tur att jag har skyltar intill rosorna! Jag fick ihop det till 19 i alla fall. Eventuellt 20, jag måste nog räkna på plats för att vara riktigt säker. Den allra senaste ska jag visa bild på en annan dag, knopparna har inte riktigt slagit ut än. Nu är sommarens vackraste dagar!

Det har varit en tålamodsprövande tid. En kall vår med om inte åska och drivis så i alla fall snö och kalla isvindar långt in i april.

Jag är sen med vårbruket och har inte hunnit städa alla rabatter, klippa rosorna eller göra i ordning i stugan. Men det kommer väl dagar för det också.

Det är inte bara jag som frusit i vår, den vita rosen vid bågen, Madame Carrière, har gett upp och av gråmalvorna syns inte ett spår.

Men en del annat kommer i alla fall, till min glädje ser jag att några liljekonvaljer från Gröndal som jag petade ner i höstas tänker dyka upp och den botaniska tulpanen Turkestanica blommar jättefint överallt där jag grävde ner den. Roligt att den trivs, såna kan ju föröka sig och bli riktigt många så småningom. Söt är den också.

Så det blir nog bra så småningom.

Kollitotten vaknar, bloggen och ja, egentligen överallt kommer våren tillbaka! Vårdagjämning nyss och nu har vi ställt om klockorna till sommartid.

Mycket är det att göra i kollitotten när våren kommer! Jag gick ner härom dagen för att laga staketet där någon haft godheten att sparka loss några pinnar. Två av pinnarna fanns kvar så jag låste upp min lilla bod för att se om jag hade någon extra och leta efter skruv. Därinne hade mössen hittat lådan med gräsfrö! Och jag hade i ärlighetens namn stoppat in ganska mycket i boden i höstas. Så innan det gick att komma åt skruvar var det bara att plocka ut allt och sopa och sen försöka ställa in lite ordentligare…

I dag har jag krattat och klippt av en hel del visset som står kvar i rabatterna. Ser att jag måste vara riktigt tuff mot alla rosor när det är dags för beskärning, de är väldigt stora och har nästan tryckt ut min stora portal som är nergrävd i marken. Det är inte riktigt dags att ge sig på dem än, även om jag inte riktigt brukar vänta på ”musöron”.

Överallt sticker det upp små knoppar och blå krokus blommar fint överallt. Jag fick några tuvor jättefina fyllda snödroppar av en kolonigranne, mina gamla har nästan försvunnit.

Och jag vet att jag är tjatig – men – nu är det gott att leva!

Jag skulle ju uppdatera lite oftare var det tänkt, därav blev intet. Lite potatisar verkar vara mitt bestående minne av augusti, de var goda men ändå.

Kanske kan jag skylla på det här sensommardeppet som alltid infinner sig. Inte så roligt att klippa bort allt som blommat över, roligare att se allt som kommer fram på våren.

Nu försöker jag uppskatta att jag har rosor som tappert blommar vidare efter den stora rosenorgien i juni/juli, att Perovskian är fantastisk och att höstsilveraxet snart kommer att blomma. Det går så där…

Här kommer i alla fall två trevliga blommor från augusti fast det nu hunnit bli september innan de hamnar här.

Passionsblomma köper jag som planta sen några år tillbaka, fascinerad över att den vill blomma här. I år har jag planterat den lite dumt så jag glömmer bort den nästan, men den blommar ändå. Häftig tycker jag.

En annan vän är pipörten som blommar om nu, den skulle gärna få sprida sig lite mer, jag kanske måste hjälpa till?

Idag har jag grävt upp alla potatisar, blasten började se trist ut så jag bestämde att det var dags (vi hade redan ätit upp hälften). Mannagrynen och jag planterade 10 stycken sättpotatisar och jag tycker att vi blev rikligt belönade. Det är som att gräva guld tycker jag. En liten trist sättpotatis skapar en hel bukett av fina potatisar.

Cherie heter den vackert röda som tyvärr tappar färgen när man kokar den. Men god är den!

Och färskare och mer närodlat blir det ju inte när man plockar upp, sköljer och kokar och sen äter – alltihop inom en kvart ungefär!

Nu blommar alla rosor som jag planterat till alla barnbarnen. Samtliga med en liten bit navel i planteringsgropen, ni vet den där lilla biten som torkar och trillar bort på små bebisar. Det ska nämligen göra barnet musikaliskt och en sån chans kan man ju inte missa ;O)

Här är Leos ros som är en Maidens Blush, Max ros som är Dronningen av Danemark, Claras Munstead Wood och Hannes vita Jaques Cartier i nämnd ordning.

Mitt gamla plommonträd som jag skrivit om många gånger, vägrar att ge upp. Varje år när det börjar blomma blir jag nästan rörd, det knotiga gamla trädet som nästan helt tappat barken klär sig i vit spetsklänning med hopp om framtiden. Och en framtid verkar det ha, det bryter fram nya grenar och levererar plommon år efter år.

På den varma dagen nyligen ställde jag mig på den enda skuggiga platsen jag har mitt på dagen, nämligen under plommonträdet och försökte gallra kart.

Jag vet att jag inte tagit tillräckligt och jag vet att jag inte når men en hel hink blev det i alla fall. Det blir nog plommonchutney i år också!