Författare: Katarina

Den här kopparbaljan hade en god vän i källaren och tänkte slänga för att det var hål i botten. Tänk. människor utan trädgård, vad konstigt de tänker ibland…

Varje år brukar jag sätta penséer i den, olika färger varje år fast ofta i någon blå ton. I år blev de vita och fick sällskap med tusenskönor och några pärlhyacinter. Det blev ganska fint tycker jag! Sen jag tog bilden har jag förstås petat ner några lavendelsticklingar också. Inspirerad av min vän Slottsträdgårdsmästaren har jag nu startat årets beskärning, jag hade nog tänkt vänta lite annars. Varje år sätter jag alltså små sticklingar i baljan, de står bra där, får vatten och lite skydd. De brukar ha rotat sig fint och vara mogna för utplantering i slutet av sommaren. Av en enda lavendelplanta har jag nog ett tjugotal nu i olika storlekar och i år ska det alltså bli fler. Vilken vanemänniska jag har blivit! Jag som tror att jag är så spontan – ser nu att det står ”varje år brukar jag” på flera ställen. Är det så det är att ägna sig åt trädgårdsodling? Att allt upprepar sig år efter år?

Verkar vara dags att bli lite ”wild and crazy ”- får fundera på det…

Lite ”jetlag” lider jag av trots att tidsskillnaden i Indien inte var mer än 3 1/2 timme. Jag vaknar extra tidigt och är pigg som en mört och blir extratrött på kvällen. Men tidiga morgnar är trevliga, jag ska snart ta en morgonpromenad.

I helgen kunde jag ta hemmagjord kompost och sprida i rabatterna. Härligt! Svart fin mylla med tusenfotingar och gråsuggor som kunde sållas och användas. Sållet är en egen uppfinning – en brödlåda med dubbla lager hönsnät fastsytt med ståltråd – det har jag använt mycket i kollitotten. I princip all jord i rabatterna är sållad för att vara fri från kirs. När jag tog över min lott för sju år sen växte det kirs överallt och det gör det väl nästan fortfarande – jag för en ojämn kamp. Såg i helgen att det dykt upp igen i en rabatt så det är bara att ta nya tag. En trädgård blir aldrig färdig och det är väl en del av charmen tror jag.  Men jag har inte bara arbetat jag har hunnit sitta med näsan mot solen också!

som jag var i Indien så kom våren på allvar. Det var det jag hoppades på. I kollitotten dyker det upp små förhoppningsfulla knoppar överallt. Och visst är det konstigt – fast jag satt allting själv så kommer jag inte ihåg vad som kommer upp, det är mycket jag får stå och fundera över innan jag kommer på vad det kan vara. Men de här känner jag igen…!

En liten vända ner i kollitotten visar att våren är på väg, några små frusna snödroppar vid husväggen och nedanstående vackra krokus i en rabatt. Men marken känns hård och av scilla och vårstjärna syns intet. För tidigt att börja städa upp i rabatterna med andra ord. Får rapporter från Skåne om att man kommit igång med krattandet och pensékrukorna.

Blir lite avundsjuk och letar fram prospektet till mitt skånska hus som jag tänkte köpa. I Påarp strax utanför Helsingborg, lagom stort med en ljuvlig ”engelskinspirerad” trädgård. Det kostade 595.000 kronor då för tio år sedan. Men jag vågade aldrig lämna Stockholm alldeles ensam och fortfarande kan jag undra över hur det hade blivit. Ensamt och långtråkigt eller alldeles, alldeles underbart?