Författare: Katarina

I helgen besökte jag Junibacken, ett alldeles fantastiskt ställe för stora och små. Det gick att hälsa på hos Pippi på Villa Villekulla och när vi åkte sagotåget, som var en svävande upplevelse, fick vi hälsa på hos både Karlsson, Ronja och bröderna Lejonhjärta. Tyvärr fick man inte ta bilder därifrån – jag lovar att Körsbärsdalen var helt fantastisk!

Men det gick att besöka andra figurer också så jag gjorde några trädgårdsbesök. Maja hade kommit igång fint i sin täppa och hos Muminfamiljen i det blå huset blommade det i rabatterna. Junibacken var som sagt jättefint, men oj vad många barn! Det gällde att hålla ordning på dem man själv ansvarade för annars försvann de in hos Pettsson eller nån, själv var jag för stor för att kunna följa med…

Jag läser ett inlägg från min bloggvän Slottsträdgårdsmästaren om hur man är rebell efter 50…

Det var roligt! (och om du klickar på namnet Slottsträdgårdsmästaren ovan så kommer du till det inlägget!)  Magnus Uggla är tydligen rebell genom att inte använda pinnen som delar mina varor från dina varor på bandet i snabbköpskassan.

Jag måste därför visa min ”knapp” som jag har på jackan. Den är från en operaföreställning med samma namn, men jag har behållt den för jag tycker att den är lite mysig.

Ibland får jag ett leende på stan av nån som läser på den. För mig är den en liten blinkning till min röda ungdom på 70-talet.

Det ser ut som ett jämra julkort ute! Här tror man att det ska bli vår – fotograferar snödroppar och rasslar med fröpåsarna. Så plötsligt ser det ut så här utanför fönstret!

Det verkar dröja innan jag kan ta tekoppen och morgontidningen med mig ut och sitta på gården… Suck.

Så sa alltid min dotter när hon var liten och det var något roligt på gång. Jag kan bara instämma just nu. Titta så mycket snödropparna på min gård har vuxit sen sist!

De har varit snötäckta några dagar men nu är de framme igen. Jag blir så glad när jag ser dem!

Inte blev bilden så bra, svårt med en enkel kamera i mörkret.

Så egentligen är den kanske inte mycket att publicera,men det var ett så fantastiskt mörker med månen som en liten tunn skära och aftonstjärnan klart lysande.

Som sagt min bild kan inte mäta sig alls med verkligheten – men ändå – det var lite magiskt…såg ni?

När jag var 14 år eller nåt sånt stängdes Nalen, ett riktigt klassiskt musikställe i Stockholm. Jag ville väldigt gärna gå dit och lyssna på favoritbanden som spelade då, (Tages och Mascots var det säkert) men det fick jag inte för mina föräldrar. Pappa lyssnade inte alls på mina argument om att det var allmänbildande att ha varit där ;O)

Nu är jag stor och Nalen är ju öppet igen så jag kan gå så mycket jag vill! Senast alltså i onsdags på Hanne Boel. Lite besviken blev jag att de hade ställt ut stolar så att man skulle sitta.

Det är ju inte lika roligt, svårt att svänga loss på rumpan så att säga, så jag valde efter en stund att ställa mig vid kanten där det fanns några danska tjejer som också tyckte att det var svårt att sitta still.

Det var en härlig konsert, det svängde ”meget godt” en orkester på 8 man och  Mark Linn som ”background vocal”! Eagle-Eye Cherry som sjunger med henne på nya skivan hade  skickat en hälsning från sportlovet i skidbacken och kom alltså inte. Men det gjorde inget när unge herr Linn var med!