Kollitott

Vardagskvällar blir det inte mycket gjort i kollitotten just nu – förvärvsarbete tar alldeles för mycket tid och det blir mörkt tidigare och tidigare på kvällarna. Så det är på helgerna det ska ske – grävandet!

Runt mitt körsbärsträd har det vuxit aklejor och smultron mestadels. Men i år har kirskålen tagit över helt. Jag sållade jorden då när jag planterade trädet och tyckte att det var ett befriat område, men med kirskål är det ett ständigt ställningskrig.

Förra helgen grävdes alltihop bort (ja, inte trädet). Några få aklejor har jag sparat fast det egentligen inte behövs, de dyker ju upp överallt på egen hand. Mängder av kirskålsrötter försvann i alla fall. Nu i helgen hade jag med mig lite lökar som jag tänkte sätta under trädet så länge, i väntan på att bestämma vad jag ska plantera.

Jaha, det blev bara att gräva igenom alltihop igen, med en hel kasse full med rötter som resultat. Jag sållade jorden och lyfte upp kantstenarna också när jag ändå höll på. Men det växer ju ett körsbärsträd där så det är inte helt lätt att gräva rent.

Den fula gröna plastkanten är ett försök att hålla kirskålen ute, inte vet jag om det hjälpt precis. Den fick komma tillbaka på plats igen eftersom den ändå var där. Nu har jag planterat bland annat iris och hyacinth och hoppas att det blir vackert i vår. Men jag gör mig inga illusioner, jag vet vad som lurar under ytan…

Jag undrar om man börjar bli överdrivet gammal när man har en ”trevlig” kväll? Fast det var det i lördags, prat och lite plockmat medan det mörknade där utanför. Oj, vad mörkt det blir! Vi fick diska i skenet av levande ljus för att överhuvudtaget se nånting.

Och de som lånat kollitotten för fotografering hade lämnat kvar en liten blombukett, det var lite kul!

Den uppmärksamme läsaren av den här bloggen (finns du?) har säkert noterat att jag inte vill ha gula blommor i trädgården. Det kan finnas små undantag t.ex små invandrade gullvivor och roliga små påskliljor som jag fått i present. Men annars håller jag mig till ett ganska strikt färgschema. Antagligen har jag förläst mig på ”Colour schemes for the flower garden” av Gertrude Jekyll. Inte för att hon inte tycker om gula blommor utan för att hon är så noga med färger.

I senaste numret av Allt om trädgård kan man läsa lite om såna som jag. Som bestämmer sig för vad som är snyggt och inte. Som tycker att blåa klot inte går att ha i år för nu ska det helst vara svart. Där nämner man Ulf Nordfjell som ett exempel på ”den goda smaken”. (Fast jag tycker att det går att ha blå klot, missförstå mig rätt!)

Nu tycker jag att Ulf Nordfjell gör jättefina trädgårdar men jag tror också att han tycker som jag – att i trädgården får man bestämma själv! Vill man ha små tomtar och grodor och väderkvarnar överallt så ska man ha det. Och tycker man att tagetes i glada färger och att gult och klarrött är härligt, då är det ju så!

För övrigt så inspireras jag mycket av Hannu Sarenström också, inte minst för hans lekfullhet.

Och jag njuter av att mina grannar inte är lika enkelriktade som jag! Samtidigt som jag tror att de tycker att min vita rabatt är vacker, utan att vilja ha en själva.

Vi gillar olika helt enkelt – ett uttryck som står för ganska mycket i dessa dagar, inte bara i trädgården!

Härligt!

Det börjar bli dags att skörda äpplen! Röda och fina (de flesta) hänger de i trädet och väntar. Och trots att jag gallrat bort massor så finns det massor kvar. Ute på den riktiga äppelfabriken som jag skrev om nyss, kan man komma med kassar och musta sina äpplen. Då får man dem i bag-in-box och kan sen dricka äppelmust hela vintern. Så många äpplen har inte jag än (!) och ärligt talat vet jag inte om jag är så förtjust i äppelmust heller. Nä, jag gör nog äppelmos och fryser in klyftor till äppelpaj i vinter.

Och så tänker jag äta och dela med mig!