Kategori: Promenadfynd

Det måste väl vara blåsippan? I måndags snöade det för fullt, marken var vit. Tack och lov var det aprilsnö, sån där som försvinner samma dag.

Men så i dag på väg hem från jobbet lyste något blått i den lilla skogsbacken – blåsippor! Härligt att man i alla fall kan plocka dem på bild!

I dag har jag trädgårdsplanerat! Jag gjorde en lååång lista med saker som borde göras i vår och sommar, så jag blev riktigt trött. Men det blev en del inspiration också! Tack E!

Sen tog vi en promenad ner mot Vinterviken i Gröndal. Där har man tippat snö i vinter på en stor gräsyta. Det har varit stora berg av snö och nu börjar de smälta undan. Men jag undrar vad som är kvar sen efter de här högarna? Kommer det att dyka upp ett enda grönt strå?

I takt med att snön faktiskt försvinner, trots ständig påfyllning, så dyker det upp en hel del oönskat också. Tyvärr är det ju inte bara krokusknoppar eller snödroppar som syns, utan allt möjligt gammalt skräp och inte minst upptinat hundbajs!

Här i stan finns det personer som sätter små pappersflaggor i hundbajshögarna, det är lite kul tycker jag fast det vore ju bättre om det inte behövdes alls. Om hundägarna alltid plockade upp efter sina raringar. (Ni hör att jag har katt va?)

Snart ska ju jag åka till Paris, där tror jag inte att hundbajspåsar existerar alls. Ska försöka göra en research och rapportera när jag kommer hem. Är Luxembourgträdgården fylld av kladdigt hundbajs för de välklädda parisinnevånarna att trampa i?

Visst ska det bli spännande?

Lite spännande tycker jag faktiskt att papperskorgen här nedan är också, finns i ett litet parkområde nära mig.

En glädjens dag för såna som mig, som inte alls gillar vinter och snö. Den enda fördelen är nu när det vänder, känslan när vintern och mörkret får ge vika. Nu blir det bara ljusare! Och varmare hoppas jag.

En bra dag. Startade på gymmet, sen bio med goda vänner, en promenad till Fjällgatan med efterföljande fika och en fantastisk utsikt över stan.

Jag tror att Carl-Anton har det fint i sin lilla gröna ateljé som syns på bilden, det måste vara inspirerande med den vyn över Stockholm.

Alldeles utanför porten, en fläck med barmark. En gammal vante och lite skräp. Där dyker det upp ett vårtecken.

Tänk så glad jag blev!

Moddigt och isigt på alla trottoarer, istappar och snö som rasar från taken – det är inte roligt att vara fotgängare i stan så här års.

Men trots ett grådisigt Stockholm så blev det en längre promenad i dag längs lite fria stråk och kajer där man kanske inte får något i huvudet, från Skanstull till Fridhemsplan och lite till. Det såg inte så inbjudande ut att åka båt, änder och sothöns såg frusna ut. Fy vad kallt det ska vara att simma omkring i vattnet och gå runt barfota på isen…

Jag har ju en del upplevelser från tågresor, det är inte så lätt att ta sig fram i dessa dagar. Det är kanske inte lättare med bil? Fördelen med tåg är ju alla fall att man slipper skotta fram det, skrapa rutor och allt som hör till (jag har haft bil…).

I fredags var jag med en kollega i Farsta där vi hittade nedanstående ekipage på parkeringen. Man får bara stå gratis i tre timmar, sen måste man betala. Jag undrar hur han hade gjort? Bara gett upp?

Så heter det på nysvenska tror jag, när man plötsligt förflyttas bakåt i tiden. Det kan vara som den berömda madeleinekakan, ni vet den som författaren Marcel Proust bet i och plötsligt kom ihåg sin barndom. ”På spaning efter den tid som flytt” i sju band…

Dem har jag inte läst men det vore verkligen nåt att bita i … ;O)

Så tjusigt vill jag väl inte beskriva det här, men i ett butiksfönster på Hornsgatan här i Stockholm fanns plötsligt mitt tefat! Det är inte mitt förstås för det står Roger Persson på det, och jag vill minnas att mitt var mer blågrönt. Men ändå! En snabb förflyttning skedde till den där backen vid skolan där jag åkte. Minns ljudet för det var i plåt, hur det lät när det landade. Hur jag kavade uppför den där backen igen med tefatet skramlande mot benet. Minns känslan i handen av läderremmen som var handtag och jag fick nästan titta efter för att se om jag hade en tjock yllevante på mig, med snöklumpar som fastnat i garnet.

Det hade jag inte. Men det var nära.

Frestelsernas frestelse står där i fönstret hos sockerbagaren på gatan intill min. Jag har sett dem några dagar nu. Iförda vit fluffig grädde och elegant pudrade med florsocker. Små och stora, wienervariant och den allra godaste – karlsbader!

Men än håller jag stånd! Än så länge trycker jag bara näsan mot glaset och härdar min svaga karaktär.

Den 16 februari är det fettisdag och då tänker jag slå till! Men bara en! Beach-10 närmar sig med stormsteg (hoppas jag!)

Ack ja.

Eller ganska många. Här hänger de över Kungsgatan i Stockholm. (Fotat med mobilen så kvalitén blev väl inte den bästa).  Det är ganska fint och lyser upp i mörkret. Annars har all snö förstås lyst upp de senaste dagarna.

I dag har jag åkt pulka, det var roligt och många år sen sist. I morgon en julmarknad i det mindre formatet – rapport kommer!