Kollitott

Förra helgen hade jag nöjet att besöka Prag för första gången.

En vacker stad, lätt att promenera runt i och med många vackra gamla hus. I flera kyrkor och tidigare kloster erbjöds konserter och vi hann med två olika, en orgelkonsert och en med stråkkvartett och sång. Mycket vackert. På bilden nedan syns taket i den ena.

Fint väder, även om de också hade en sen vår, magnoliorna blommade och träden slog ut mer och mer de dagar vi var där.

En fin liten park med stora magnoliaträd och påfåglar hittade vi sista dagen. Vad skönt att få besöka våren lite i förväg!

 

Dags igen! Att traska runt på hårda golv i trängseln på trädgårdsmässan. Fast det är ju kul också!

I år fick jag med mig en ny pion från Kina och en jättevacker julros med prickiga kronblad. Vi får se om det lyckas när jag så småningom får gräva ner dem. Jag köpte en pion för några år sen (The Fat Concubine ;O) men den kom ju aldrig upp så i år blev det en annan.

Kanske var det för att jag var fikasugen men köerna för långa, som gjorde att bordet på bilden såg så härligt ut. Balkongutställningen gillar jag, det blir alltid lite inspiration att ta hem. Nu har jag ju ingen balkong, men man vet ju aldrig.

Fast det skulle vara kul om de nån gång gjorde balkonger som var lika små som de oftast är och inte i den här terasstorleken.

Skapa en balkong på 3-4 kvadrat – det är en större utmaning.

Bland det roligaste på mässan var förstås att få köpa boken ”Stockholms gröna rum” och dessutom få den signerad av min vän Slottsträdgårdsmästaren. Tack Hasse – fast du kallar alla koloniområden för Tanto ;O)

Nog finns det lite hopp om en kommande vår. I smutsen och skräpet vid sidan av min port kämpar tappert något grönt att ta sig upp. Ett annat vårtecken här i stan är den starka lukten av tinat hundbajs – inte riktigt lika positivt dock…

Måste erkänna att jag inte riktigt minns vad det är som växer, påskliljor?

När jag var liten sjöng jag i skolans kör. Körledare var kyrkans kantor som var lärare i en vanlig klass, men som också tog hand om kören på lördagarna. Det var veckans bästa timme. (och ja barn, det här var på den tiden man gick i skolan på lördagarna)

Ibland när vi sjöng i kyrkan fick vi stå på orgelläktaren och jag var alltid lika fascinerad över hur magistern spelade kyrkorgel. Han trampade på de långa pedalerna och drog ut olika spakar på orgeln och ändrade ljud och spelade på flera klaviatur (säger man så tro, när det finns fler uppsättningar tangenter att spela på?). Han var verkligen en konstnär och en mycket duktig organist.

Min fascination för kyrkorgel består. På midnattsmässan i Katarina kyrka på julafton gick den kantorn loss ordentligt, det var otroligt mäktigt.

Nu på trettondagen hade min nuvarande kör en konsert och vid någon av repetitionerna passerade jag orgeln, som i den här kyrkan står på golvet eftersom det inte finns någon orgelläktare. Nu för tiden är kantorn förstås inte min gamla musiklärare utan här är det för det mesta yngre kvinnor som spelar och leder körerna. Men jag tänker alltid på honom när jag ser och hör en orgel. Tack magistern!

 

Hoppas jag att du får som till äventyrs går in och läser kollitott-bloggen under julhelgen.

Min jul blir ”som vanligt” – grönkålssallad, risgrynsgröt, lummer i kökslampan, Adolf Fredriks julskiva och ja, ungefär som det brukar. Det finns en sorts glädje i det tror jag, att göra ”som vanligt”.

Fast ibland dyker det upp något nytt, som min lilla julängel från Azorerna, tack M!

Till jul förstås – vad skönt det ska bli att vara ledig några dagar. Kokbokslämningen är klar, nu kan jag bara invänta det färdiga resultatet som kommer i början på mars – det ska bli så spännande.

I början på veckan var jag några dagar i Göteborg. Där hade de ingen julsnö minsann, det var grått och regnigt som jag tycker att det ofta är i just Göteborg. Men det stora hotellet där jag bodde några nätter hade de gjort riktigt julfint.

Inuti var det mest stort, inte så speciellt som jag hade hoppats. Fint förstås men ganska opersonligt. Jag bor ju ofta på hotell och med tiden blir man ju lite petig. Det får gärna vara lite personliga rum och något extra till frukost. I norra Sverige kan man ofta grädda våfflor, det tycker inte jag är så nödvändigt. Jag gillar när man exempelvis kan pressa apelsiner själv till sin morgonjuice. Det kunde man inte här, men de hade faktiskt tomtegröt!

Det kan de få ett litet plus för. Men utsidan var faktiskt finast.

Tänk så skönt att komma iväg tidigt! Rosendals trädgård öppnade klockan 11 och då var jag där. Inga köer nånstans, gott om plats i caféet där jag kunde ta en lugn kopp te.

Mina ”måsten” gick att utföra utan trängsel – en blå hyacint och Rosendals goda kavring (som inte alls är ett sånt där mörkbrunt, sött bröd som de har i livsmedelsaffärerna) är räddade till mitt julbord.

Och medan somliga av mina medmänniskor hetsar upp sig över ett filmklipp i en Disneyfilm, (scener som för övrigt lades till för några år sen och inte alls funnits med jämt) så känner jag att snart kan det bli julefrid hos mig.

På tillbakavägen med spårvagnen som jag nästan var ensam i, såg jag hur köerna växte sig breda och långa utanför Skansen. Och vad skönt det kändes då att redan vara på väg hem…