Kategori: Koloni

Kaninerna har ju inte bara ätit upp mitt äppelträd, de har gått hårt åt rosorna också, det blir en svag blomning i år tror jag.

Men då får man glädja sig åt annat och för första gången verkar alla små nedpetade klematisplantor ta fart. Jag har försökt räkna dem och jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg vilken som är vad, men det visar sig kanske så småningom. Tror att de flesta är blå och småblommiga men jag kan ha fel…

Jag tror att de kommer att räcka till en ”klematisvecka” här lite senare.

Den här som växer på det fina smidesstödet ska i alla fall vara vit, det minns jag ;O)

Varmt har det blivit – alldeles som sommar! Knappt har sista snön försvunnit så slår det om helt. Som vanligt så hinner jag inte med! Förstår att jag missat blåsippsbackar och annat jag velat se. Snuvig har jag lyckats bli också, torsdagen som var ledig och skulle ägnas åt Kollitott fick ägnas åt annat. Men jag var förstås tvungen att smyga ner en stund och vattna min penséer. Årets upplaga syns här, som vanligt alldeles fullt med lavendelsticklingar under, som antagligen inte syns.

Dessutom en bild på min fantastiska samling vackra kungsängsliljor eller rutblommor, som min dotter sa när hon var liten! Tänk, nu måtte lökarna ha hamnat rätt, så många som jag planterat genom åren och som aldrig synts till!

Den uppmärksamme ser dessutom något jag också såg – alldeles knallröda liljebaggar som tyckte att det var ett lämpligt ställe att slå sig ner på. Ett misstag av dem kan jag tillägga…

Ryggen värker, naglarna är svarta och egentligen gör det nog ont i hela kroppen. Den första riktiga trädgårdshelgen sätter alltid sina spår. Gräva, kratta, bära säckar och krukor, klippa och rensa. Men roligt är det och det syns ju så småningom att slitet ger resultat.

Min kompost ger tillräckligt till alla rabatter det är härligt. Rosorna har nästan gett upp efter alla kaninangrepp, det är bara den Gotlandsfödda Maxima-varianten som ser riktigt pigg ut men jag hoppas förstås att de andra kommer de också.

All lavendel klippt och massor med små sticklingar i jorden. Och till min stora glädje kommer det upp kungsängsliljor – äntligen, jag har grävt ner så många lökar utan att se några blommor. Behöver de flera år tro, eller är det platsen som äntligen är rätt?

Pionen och julrosen från trädgårdsmässan har kommit på plats. Julrosen är jättefin, några danska försäljare var det som sålde frösådda plantor, alla olika, det tog mig en stund att välja. Hoppas att den trivs bättre än den lilla planta jag fick häromåret som aldrig kom tillbaka. Det gäller pionen också, för några år sen köpte jag en ”fat Concubine” som aldrig kom upp, så nu hoppas jag på årets förvärv.

Varje år står jag och tittar ut över den stora rabatten när den är nyrensad och tittar på all naken jord. Och varje år känner jag ett akut behov av att åka till plantskolan och fylla på, men oftast så ordnar det sig. Jag ska ta en ny bild om en månad så får vi se om det hänt något.

Ja, jag fick förstås såga ner mitt äppelträd. Efter att kaninerna ätit av ALL bark så var det räddningslöst förlorat. Lite olika idéer om hur jag kunde göra fanns det förstås. Bryggympa (att fästa långa ympgrenar från barken som fanns kvar längst ner och ända upp till kronan där det också fanns bark kvar) kändes omöjligt. Fälla trädet och sedan gräva bort hela rotsystemet kändes också jobbigt. Trädet har ju stått där i tio är och har förstås ett rotsystem som sträcker sig långt ut. Då blev lösningen istället att behålla ”stubben” och se om det kan bryta fram nya grenar, som så småningom kan stammas upp och sedan grenas till ett nytt träd.

En sorg förstås att behöva ta bort trädet som blommade så vackert förra våren (en bild här), som gav så otroligt många fina äpplen förra hösten (bild om du klickar här )och som blivit så stort att det började ge skugga varma dagar. Men nu känns det lite spännande trots allt, det ska bli intressant att se hur och om det går.

Och jag har lite funderingar på ett till äppelträd, kanske kan jag klämma in ett där jag hade en fläder förut.

Som vanligt många beslut i en trädgård, ibland roliga och ibland mindre kul.

Ack hur gärna jag ville starta igång min blogg igen med vårbilder, krokus, snödroppar och lovande knoppar.

Men trädgård är nu en gång för alla inte bara doft och njutning. Tyvärr hemsöks trädgårdar av både det ena och det andra. I år är det kaniner. De förökar sig dessutom som – kaniner. Nere i kollitotten är det som grusgångar av kaninspillning. Dessutom har jag själv glömt att näta in mitt äppelträd och resultatet kan du se på bilden längre ner. Det är lätt att vara efterklok och förbanna sin glömska, men svårt att göra något åt i efterhand. Troligen måste nu mitt fina äppelträd som jag planterat själv och som hunnit bli tio år, tas bort.

Nu räcker det ju inte bara med äppelträd, kaninerna har ätit rent på åtskilliga rosor, gnagt på syrener och egentligen det mesta. Det blir ett tufft jobb med såg och sekatör när snö och is försvunnit så det går att komma åt.

Går det att näta in hela kollitotten tro? För jag undrar förstås om jag kommer att få se några tulpaner i år…

Håhåjaja…

Oj, vilken eftersatt blogg jag hittade… Om nu någon fortfarande hittar hit vill jag gärna berätta att tiden helt enkelt inte riktigt räckt till. Vad tiden ägnats åt istället ska jag försöka återkomma till.

Hur som – äppelskörden är bärgad! Förra året blev det två äpplen tror jag, blomningen uteblev helt. Vill ju inte gärna tro att det var jag som beskurit fel, det vore ju tråkigt.

I år slog trädet alla rekord. Bilden visar halva skörden ungefär. Och alla små kart som gallrats bort skulle ha blivit tre gånger så många tror jag. Om detta kommer att upprepas ska jag boka tid för mustning ute på Äppelfabriken. Där får man musten pastöriserad i bag-in-box så att den håller sig ett tag. Ärligt talat vet jag inte hur mycket must jag skulle dricka. Nu har det mest blivit äppelmos och fantastiskt goda äpplen att äta. Några små närstående mannagryn har ett äpple med sig i skolväskan varje dag tror jag.

På några äpplen hade koltrastarna redan startat så de fick behålla lite grann.

Man ska inte jämföra äpplen och päron har jag hört, men hur är det med äpplen och plommon? Årets plommon verkar bli rekordstora! Nästan lika stora som äpplena som iofs inte är riktigt klara än. Snart dags för plommonchutney!

På stora trädgårdsmässan i Älvsjö i våras hittade jag en smed som gjorde klematistorn och många andra sorters växtstöd i smide.

Jag har ju sen ganska länge gillat kombinationen rostigt järn och späd grönska och det är jag väl inte ensam om heller. Men just den sortens rejäla stöd utan alltför mycket krusiduller har varit svårt att hitta. Jag beställde ett torn på fläcken då jag förstod att det kunde avhämtas i stockholmstrakten. Om du nu blir intresserad så gör jag härmed lite reklam: Kullagården heter platsen där tillverkning och försäljning sker och Torvan heter återförsäljaren här. Klicka på namnen så kommer du till hemsidorna.

Jag är ganska sugen på lite rosstöd också…

 

Nu ska jag skryta lite till om min lavendel ;O) Det är ju från början en planta som jag köpte i Skåne för 24 kronor eller nåt sånt. Otroligt billigt i alla fall med stockholmsmått mätt. Varje år har jag tagit sticklingar som har fått rota sig och sen planterats ut, nu har jag ganska många plantor för det brukar funka jättebra. Ibland ger jag bort några plantor också, alla bor inte kvar i Kollitotten.

Förra året gjorde jag en gräskrona i lavendel, den blev fin men ganska ynklig när den torkat. den kan du se om du klickar här. Men så häromdagen var jag på Rosendal och såg att de gjorde stora lavendelkransar (glömde att fråga hur många hundra de kostade) och blev inspirerad. Så då gjorde jag en likadan, stommen är en stålring som jag köpte där den var inte så dyr.

Oj, vad mycket lavendel det gick åt. Halvvägs började jag ångra mig, lavendeln är ju så fin där den växer. Men en halv krans kan man ju inte göra så det var bara att bita ihop. Den blev fin och det finns trots allt lavendel kvar, jag behövde inte rensa plantorna helt. Ett väldigt trevligt sommarpyssel i solen.

En annan dag ska jag visa vad det är kransen ligger på…

Nu har jag sovit över i Kollitotten. Det har jag velat göra länge men det var inte förrän häromnatten det blev av.

Egentligen var det väl inte själva sovandet jag var ute efter, mer att vakna där en tidig sommarmorgon.  Det var mysigt. (Fast DN kom inte…)

Kanske var det kvällen som kändes mest speciell i alla fall, hemma ser jag bara min fina gård från fönstret men här lyste Skanstullsbron (Johanneshovsbron heter den nog) och Globen i mörkret (klicka på bilden så ser du den blå, lysande Globen bättre ;O).